Aftonbladet – 5 januari 1860, sida 2

af sin egen sinnesrörelse och af sin unga följeslagarinnas själsskakning, som blef häftigare för hvarje ögonblick, stannade Lorry två gånger för att hemta andan. Båda dessa halter gjordes vid en liten glugg med galler, genom hvilken hvarje smula stackars ren luft, som ännu icke blifvit förderfvad, tycktes ha brådtom att krypa ut, och alla stinkande och giftiga ångor krypa in. Genom det rostiga gallret tyckte man sig snarare med känseln än med synen spörja husmörjan utanför; och intet föremål, som befann sig på mindre höjd än topparna af kyrkan Notre Dames två stora torn, hade något tycke af helsa, lif eller frisk Tuft. 3 Slutligen var man kommen uppför trappan, och, de stannade nu för tredje gången. Det iterstod dock ännu en trappa, ännu brantare och nnu smalare, Hvilken ledde upp till vinden. Krogvärden, som alltid gick litet förut, och som alltid höll sig åt den sidan, på hvilken Lorry gick, liksom han hade fruktat att det unga fruntimret skulle göra honom någon fråga, vände sig här om, och letade i fickan af rocken, som han bar öfver axeln, varsamt rätt på en nyckel. a Dörren är då låst, min vän? sade Lorry öfverraskad. S Jo visserligen,, svarade barskt Defarge. Ni anser för nödigt att hålla den stackars mennen inom lås och bom ? Jog anser för nödigt att låsa igen om honom. Defarge bviskade detta i hans öra, i det han drog ihöp sina buskiga ögonbryn. Hvarför så?n Hvarför så? Jo, emedan ban lefvat så länge inom lås och bom, att han skulle bli dd — ursinnig — klösa sönder sig — dö — göra sig all möjlig skada — om man lemnade hans dörr öppen. Är det möjligt! utropade Lorry.