TVÅ STÄDER, EN BERÄTTELSE AR CHARLES DICKENS. FEMTE KAPITLET. Krogen. Ett stort vinfat hade fallit i gatan och sprungit sönder. Detta hade skett då det skulle lyftas från en kärra; det hade fått en häftig stöt; banden hade sprungit af, och det låg nu såsom ett krossadt nötskal på gatan utanför dörren till krogen. Alla menniskor i granskapet hade upphört med sitt arbete eller med sin sysslolöshet, för att skynda till stället och dricka af vinet. De klumpiga och kantiga gatstenarne, enkom ämnade, tycktes det, att förderfva fötter och ben på alla lefvande varelser som kommo i beröring med dem, bildade öfverallt, der de uppstucko ur marken, små dammar för det forsande vinet, och hvarje sådan puss omgafs af sin egen kämpande grupp eller skara, allt efter hans storlek. Somliga karlar lågo på knä, gjorde sig skopor af sina två förenade händer, och sörplade; eller ock sökte de hjelpa vinnor, som böjde sig fram öfver ryggen på em, att sörpla innan vinet runnit bort emellan deras finger. Andra, både qvinnor och män, doppade i Pussarna med små trasiga krukkärlsmuggar, eller Också med sina hufvudkläden, hvilka sedan utpressades i munnen på små barn; andra gjorde med gatusmuts små fördämningar, för att hejda vinet i desslopp; andra höllo sig till de mörjiga spilrorna af fatet, hvilka de begärligt slickade. Gatan blef på sådant sätt snart så renfejad, att. röan ) Se Aftonbladet n:is 1—3.