Aftonbladet – 5 januari 1860, sida 1

band omkring sitt hufvud igen. De, som hade slickat spilrorna af vinfatet, hade blifvit tignererade kringmunnen, och en lång, sålunda besmord lustigkurre, hvars hufvud befann sig mera utom än inuti en lång smutsig nattmössa, skref på en Vägg, med sitt i vindriggen doppade finger ordet ölod. ; Tiden nalkades, då äfven de! vinet skulle komma att spillas på gatstenarne och då fläckarne deraf skulle lysa bjert på många af folket der, ÖR Och nu, sedan skymning hade nedstigit öfver Sankt Anton, en skymning, som endast en hastig ljusglimt hade afbrutit, låg mörkret åter tungt öfver bemälda helgons hof, hvarest kölden, smutsen, sjukdomen, okunnigheten och nöden tjenstgjorde såsom uppvaktande kammarherrar — al.esammans högättade och mäktig herrar, synnerligen den sistnämnde. Exemplar af ett folk, som blifvit på eit förfärligt sätt malda och återigen malda på qvarnen, och visserligen icke på den fabulösa qvarnen,-som malde gamla personer unga igen, stodo och fröso i hvarje hörn, gingo ut och in genom hvarje. dörr, tittade ut från hvarje fönster, darrade i-bvarje trasig klädning som fladdrade för vinden. — Qvarnen,; som hade gjort kol på dem, var den qvarn, r: ungt folk gamla; barnen hade ten och sträfva röster, och på de sna och nedplöjdti hvarje ålders ket huna de på ; som ma gamla ans gamla ans fåra och uppstickande igön, satt ger. Flunger gapade ut från de hi och från de a trasor, som I bunger uppenba el än störar och strec om dessa bus i halm och tra ; hunger sto om mar i stod och 1 dd röklösa opp frå ore