Aftonbladet – 5 januari 1860, sida 1

skulle kunnat tro, att en gatsopare hade gått fram öfver henne, derest det nemligen någonsin hade funnits en gatsopare i den stadsdelen. , Ett gällt ljud af skratt och glada röster — mäns, qvinnors och barns röster — skallade på gatan så länge detta dryckesgille fortfor. Det rådde föga råhet i denna lek, men mycken munterhet. Det rådde i den ett synnerligt kamratskap, en märkelig benägenhet hos hvar och en att förena sig med någon annan, hvilket, synnerligen hos de lyckligare eller lättsinnigare, föranledde Justiga omfamningar, drickande af skålar, handtryckningar, till och med ringdansar af ett dussin personer i ringen. När det blifvit slut på vinet, och alla ställen, hvarest det funnits som rikligast, blifvit fullritade med ränder efter hundratals finger, lade sig denna storm lika hastigt som han hade uppstått. Mannen, hvilken hade lemnat sin såg qvarsittande i vedträdet, som han höll på att såga, satte honom i gång igen; qvinnan, som hade lemnat på tröskeln det lilla tyrfatet med het askmörja, vid hvilket hon hade sökt att värmacsina egna stel nade finger eller :år,. eller sitt barns, återvände till det igen; karla med nakna armar, slocknade blickar och likgråa ansigten, som trån sina underjordiska kyffen bade krupit fram i dagsljuset, slokade af för att. krypa dit ned igen, och öfver skådeplatsen utbredde sig vinterqvällens skymning, som för. dem tycktes passa bättre, än solskenet. Vinet var rödt vin, och det hade färgat marken på den trånga gatan i taden S:t Antoine i Paris, hvarest det blef y Jdt. Det bade förgat många bönder och i ten och många nakna fötter och skor. Vedsågarens händer lernad ken på vedträen; och qvinnansmed. dil panna färgades af. halsdukstrasan, som hon