Aftonbladet – 4 januari 1860, sida 4

3 S missgerningsbalken, fällde Brogren allenast att böta för fem slag utan åkomma sex mark för hvartdera och, för tolf slag med åkomma, två dåler för hvartdera, tillhopa femton riksdaler sjuttiofem öre; eller, vid bristande tillgång dertill, i stället undergå tio dagars fängelse vid vatten och bröd; äfvensom rådhusrätten, jemte det Brogren förpligtades att utgifva de vittnena, konstapeln Carl Jacob Holmström, matrosen Christoffer Hellman, Leverin och timmermannen Per Erik Ringholm tillerkända ersättningsbelopp med tjugofyra rdr tjugofem öre och att gälda till vittnet Busch godtgörelse för hans inställelse vid rådhusrätten med sex rdr, deremot qvitta de öfriga kostnader i målet parterna emellan, samt beträffande ansvarspåståendet emot Silfversparre, förklarade sig icke behörig att ingå i pröfning af hvad emot honom blifvit anmärkt, utan hänvisade vederbörande allenast att, om fog dertill funnes, sin talan derom särskildt i laga ordning utföra; och förklarades, i anledning af Brogrens omförmälda emot Isberg framställda ansvarspåstående, Isberg, såsom den der ljugit inför rätta, skola, jemlikt 14 kapitlet 8 rättegångsbalken och kongl. förordningen den 18 April 1849, böta tio daler silfvermynt med fem rår rmt, eller, om han saknade tillgång dertill, i stället undergå åtta dagars fängelse; kaptenen Brogren dels deröfver, att rådhusrätten, der Brogren anmärkt, att vittnet Leverin skulle vid ett af honom omvittnadt tillfälle befunnit sig å sådan plats, att han icke kunnat iakttaga hvad han omvittnat och att i följd deraf Leverins vittnesmål borde förfalla, genom dess ofvannämnda utslag ogillat berörde anmärkning såsom obestyrkt, dels deröfver, att genom samma utslag Brogren blifvit i ofvanuppgifna delar till ansvarsoch ersältningsskyldighet fälld samt öfrig rättegångskostnad blifvit parterna emellan qvittad och Brogrens hos rådhusrätten framställda anspråk på ersättning för förlorad inkomst af sitt yrke, under den tid rättegången varat, icke vunnit bifall, dels deröfver, att sedan Brogren yrkat det notarien Carlstedt, hvilken i målet uppträdt såsom rättegångsbiträde at Isberg, måtte, för det han i denna egenskap emot bättre vetande drifvit orättfärdig sak, fällas till det i 15 kapitlet 14 rättegångsbalken och kongl. brefvet den 12 Mars 1756 stadgade ansvar rådhusrätten, ehuru Carlstedt såsom lagfaren person bordt inse såväl att i. detta mål icke, på sätt Carlstedt yrkat, ansvar för edsöresbrott och begagnande af lifsfarligt vapen kunde ifrågakomma, som att Brogren icke kunde på ev ång för samma sak ställas under framtiden och dös till hel mansbot, likväl och som Carlstedt, meå fseende å den anledning att antaga Brogren hafva vållat den sjukdom, hvaraf y glingen Isberg aflidit. som i början af rättegången kunnat hemtas från professor Cederschiölds och doktor Nymans då ännu icke af sundhetskollegium pröfvade intyg, icke kunde anses hafva emot bättre vett drifvit orättfärdig sak, samt de af Carlstedt framställda yrkanden snarare torde böra anses tillkomna af oförstånd än af egennyttiga afsigter och arghet, förklarat Carlstedt icke kunna annat ansvar ådömas, än att han, som emot vederparten talat och skrifvit missfirmligt, skulle, jemlikt 7 s i 14 kapitlet rättegångsbalken, derför böta tjugo daler silfvermynt med tio rdr rmt; dels ock deröfver, att rådhusrätten, genom meranämnde utslag, fällt Brogren, såsom den der i sin slutförkläring inblandat hvad till saken icke rätteligen hörde, att böta tio daler silfvermynt med fem rdr rmt, eller, i brist deraf, undergå åtta dagars fängelse; samt notarien Carlstedt deröfver, att han, på sätt nyss förmäldt är, blifvit till ansvar för missfirmelse falld; och hafva öfver de af Isberg och Carlstedt anförda besvär, vid hvilka blifvit fogade bevis att Isberg och Carlstedt hos rådhusrätten nedsatt de dem i målet ådömda böter, Brogren och stadsfiskalen Silfversparre sig förklarat, samt öfver Brogrens besvär, vid hvilka fanns fogad af slussinspektoren Rob. Gältzau och sjökapten Aug. von Francken, en för begge och begge för en ingången, till vederhäftigheten styrkt borgen för de böter, hvartill Brogren blifvit i målet fälld, förklaringar inkommit från Isberg, Carlstedt och Silfversparre; gifvet i Stockholm den 19 December 1859. Kongl. hofrätten har de till målet hörande handlingar sig föreläsas låtit, äfvensom vittnesförhör hållit; och hvad först angår Isbergs yrkande, att då såsom vittne härstädes hörde matrosen Olof Michael Nordahl skulle förnekat kännedom om sådana tilldragelser, som omöjligen kunnat undfalla hans minne, Nordahl måtte såsom återgångsvittne förklaras, varer berörde yrkande, såsom obestyrkt, af kongl. hofrätten ogilladt. Beträffande parternas klagan, finner kongl. hofrätten ej skäl att i rådhusrättens öfverklagade utslag ändring göra, i följd hvaraf kostnaderna i mål tjemväl bär vid kongl. hofrätten parterna emellan qvittas. V Vidkommande derefter såväl lIsbergs och Carlstedts påstående om ansvar å Brogren för det han skall ii målet sökt att genom osanna uppgifter domaren förleda och missfirmat vederparten och vittnen, som ock Brogrens emot Carlstedt och Isberg väckta påstående om ansvar å dem för det de skolat i sina skrifter i målet inblandat hvad till saken ej rätteligen hört, finner kongl. hofrätten samma påstående icke kunna bifallas; äfvensom kongl. hofrätten angående Isbergs och Carlstedts i förklaringen gjorda yrkande, att, med afseende, å det sätt, hvarpå rådhusrättens ledamöter afdömt detta mål, handlingarne derutinnan måtte varda öfverlemnade till advokatfiskalsembetet, finner berörde yrkande icke till någon kongl. hofrättens åtgärd föranleda . Den, som med detta utslag icke åtnöjes ge. — — År och dag som förr skrifvet står. På den kongl. hofrättens vägnar: G. A. Sparre. (Sigill.) G. Schöne.