I der II heter det t. ex.: Under Nikolaus var det de tre af Uwarov införda orden ortodoxi, favtokrati och nationalitet, som betecknade fezarens tendenser. Han var en afsvuren fiende till friheten och civilisationen. Under hans son lyser solen, men den värmer icke; tyranniet berrskar icke, men icke heller friheten foch lagen. — Hofmännen dolde sanningen för Nikolaus; äfven Alexander är den siste, till hvars öra den hinner. Intagen af sin fa;f der, utdelar han, i stället att godtgöra de af I denne begångna orättvisor, i sin kejserliga barmhertighet stympade amnestier, halfva ynnestbevis. — Nikolaus gaf sina barn en god uppfostran; hans son uppfostrar sina mindre väl. Nikolaus hade en ståtlig stämma; AlexanI der kommenderar mindre väl, spelar också ficke så mycket soldat. Den ene hade en fjernenergi; den andre har ett förträffligt hjerta. d Nikolaus beskyddade konsterna; Alexander har för afsigt att beskydda vetenskaperna. Ryssland böjde sig under Nikolaus; Alexander bödjer sig under Ryssland. Den ene likande de wärtembergska -furstarne, den andre är en prins af preussiskt .blod. — Men strax derpå heter det till vidare karakteriserande af Alexander: Gardeshusarerna hade en röd uniform, Alexander har gifvit dem en hvit. GeneraHlerna hade hvita byxor; nu hafva de röda. IT Ulanerna äro troligen de enda som vunnit något på förändringen af sitt yttre. Om kejsar Alexander berättar Golowin en fmängd anekdoter, hvilkas trovärdighet vi vilja lemna derhän, då författaren, hvilken, såsom Åhan säger, icke på tjugu år varit i Ryssland, uppenbart måste vara illa underrättad i många ämnen. Så t. ex. kallar han den berömde Todleben en lifländsk prestson, medan det dock är allmänt bekant, att har är son till en köpman i Mitau, Johan Heinrich Todleben, som sednare bosatte sig i Riga. Emellertid vilja vi meddela några af de oskyldigare bland ofvannämnde anekdoter, naturligtvis utan att påtaga oss minsta garanti för deras sanningsenlighet: I Nikolauskapellet på Isakstorget fann man en till den helige Nikolaus ställd skrifvelse. Man vågade icke bryta den, utan lemnade den till metropolitanen, som, efter att hafva läst densamma, framlade den för kejsaren. De anonyma brefskrifvarne bådo den helige Nikolaus att förlossa dem från tre onda ting: Baranow, Adlerberg och Alexander II. Hans majestät befallde, att man skulle efterspana de skyldige och inställa dem inför vederbörlig domstol. Det var några ynglingar, af hvilka två eller tre nyss förut hade blitvit utnämnda till officerare. Kejsaren lät dessa få tillbringa fjorton dagar på Högvakten, och hvad kadetierna beträffade, så lät han för dem indraga tredje rätten vid deras middagsbord. Hela Petersburg grufvade sig öfver denna som sveghet ansedda mildhet af ;zaren, hvars vishet man icke förstod att fatta. Man öfverlemnade till kejsaren en namnlista på de personer, som besökt redaktionen för den i London utkommande ryska tidningen Klockan. Han ref sönder papperet utan att hafva läst det. I Hapsal skockade sig folket, vid en revy, för att få se kejsaren. Under förra regimen skulle man ha drifvit undan det, för att bereda utrymme åt trupperna. Kejsar Alexander lät dessa taga en lång omväg, för att :cke genera hans civila undersåter. Då kejsaren införde de nya uniformerna och mycket tal härom uppstod, sade han: .Jag kan icke göra hela verlden till nöjes, nen jag är besluten att åt detta kapitel icke :gna mer än tio minuter al min regeringstidn. En person, som hade tillåtit sig skämta öfver de röda byxorna, som generalerna fått, blef af polisen anklagad för majestätsbrott. Hans majestät sade: Visa mig den lag, som förbjuder att skämta öfver röda byxor. Här med var saken slut! : En lustigkurre hängde S:t Anne ordens stora kors kring halsen på en sugga. Polisen ville ha den skyldige bestraffad, men Hans Majestät sade: Det finnes redan så nånga dekorerade svin, att ett mer eller minIre gör föga till saken. Den helige Wladimir jagade hjortar och vildsvin; Alexander II går vid rysk vinterxöld på björnjagt. Grefvarne Baranow och Folstoy ledsaga honom vanligtvis på dessa jagtpartier, hvilka icke innebära någon synnerlig rara för Rysslands andra försyn, alldenstund de nedföljande jägarne stå färdiga att i blinken döda björnen, för den händelse Hans Majestät skulle skjuta bom. Vid en sådan jagt var en gång närvarande en gardesöfverste, som sköt så väl, att grefve Baranow blef afundsjuk på honom och fruktade att af honom blifva utträngd ur den kejserliga ynnesten. Han lät derföre, efter jagtens slut, kejsaren underteckna denne utmärkte officers afsked. Kort derefter får kejsaren vid vaktparaden se öfversten i civil drägt och frågar honom, när han lemnade tjensten. Sedån Ers Majestäts dagorder af det och det datum, svarar exöfversten, hvarpå kejsaren vänder sig till Baranow med följande ord: Jag har hundra gånger tillsagt er att efter jagten icke lemna mig någonting till underskrift. Och likväl har man låtit kejsaren efter jagten köpa en landtegendom, som han icke behöfde och so.n han måste betala vida öfver dess värde.n Kejsarens ståthållare i Polen (Gortschakoff) är en förträfflig man, fast något stel och tankspridd. Det vär han som, i sin egenskap af chef för generalstaben, skref de bekanta orden: Sir! Ungern ligger för edra fötter. Vid kejsarens besök i Warschau var det förbjudet att öfverskrida en viss betecknad linie i närheten af jernvägen. Furst-ståthållaren ser en pojke inom nämnde lmie och säger till honom: Hvad gör du här, du lilla odugling? Packa dig bort! Om aftonen frågar kejsaren fursten-ståthållaren: Hvarföre var ni i dag på morgonen så sträng mot min andre son? — Man tänke sig generalens. förlägenhet ! ; Föliande faktum visar olikheten mellan