mer, och en, tjock rökpelare hvirflade upp ur skorstenen på den aflägsnaste kojan. Jag ropade — ett buller hördes inifrån, och en indian af ädelt utseende trädde ut i dörren. Vous parlez frangaistn frågade jag ifrigt och fattade hans framräckta hand. Ja, herre, och äfven engelska, blef svaret. Han förde mig in i stugan, hvarest jag träffade hufvudpersonen i sällskapet, en ädelsinnad skotte vid namn Angus Cameron. Jag berättade i hast min historia — att vi uppstigit i en luftballon, kommit vilse och under fyra dagar saknat föda samt frågade, hvarest vi befunno: oss. Föreställen er min öfverraskning, då han sade oss, att vi befunno oss 150 eng. mil rakt norr om Ottawa — i den täta obebygda skogstrakt, hvars enda gräns utgöres af polkretsen. Vi voro, med ett ord, nära 300 eng. mil rakt norrut från Watertown, vid 47:de breddgraden. Middagen var redan färdig. Sällskapet bestod af fyra personer — hr Cameron och hans biträde, hvars namn äfven var Cameron, La Mab Mac Dougall, af blandad indiansk och amerikansk börd, samt hans son Beaucueil. Jag sände denne sednare efter La Mountain, som snart infann sig, en sannskyldig afbild af eländet. Allt hvad kojan hade avt erbjuda ställdes gästvänligt till vårt förfogande, och vi började äta. Denna njutning låter ej med ord beskrifva sig. Molnen hade med ens skingrat sig på vår dystra framtidshimmel, och hoppets stjerna tindrade så mycket bjertare mot oss efter det djupa mörker, hvarur vi kommo. Jag erfar nu, att de vattendrag, vi skulle haft att färdas utföre, för att komma till Ottava, utgöras af på många ställen så våldsamma och hvirflande strömmar, att ingen, om han än aldrig så väl kände trakten eller vore huru väl som helst försedd med lifsförnödenheter, :kunde flotta sig fram på dem, Han betraktade vår räddning såsom en försynens skickelse och försäkrade många gånger, att vi otvifvelaktigt skulle ha omkommit, om vi ej upptäckt röken från stugan.