sin utbildning; men i stället att återvända till sitt fosterland, föredrog han att fullfölja sin teatraliska bana i utlandet. Ministern för det kejserliga huset, furst Wolkonsky, till hvars departement den kejserliga teatern hörde, bad kejsar Nikolaus att vidtaga stränga åtgärder för att tvinga Iwanov ätt återvända hem. Hur mycket vill du gifva honom? frågade Nikolaus. — Tre tusen francs om året. — Och hur mycket får han i utlandet? — Tio tusen francs. — Nå, hur kan du då vänta att han skall vända tillbaka? Då kejsar Alexander ännu var storfurstenthronföljaren, gjorde han en resa till London, der man till hans ära gaf en konsert i Buckinghampalatset, hvarvid Iwanov biträdde. Storfursten närmade sig honom och sade på ryska: Ni är icke värd att jag talar med er! Den unge fursten kunde nemligen icke kufva den uppbrusning af harm, som väcktes af bans sårade patriotism. Beträffande tysk-ryssarne är Golowin i denna, likasom i sina förra arbeten, mycket elak. Herrar tyskar från Östersjöprovinserna, säger han, utgöra tillsammans ett slags privilegierad kast eller frimurareloge. De understödja och protegera hvarannan inbördes. Dock medgifver br Golowin, att embetsmännen från Östersjöprovinserna äro trop gentilshommes pour voler — med undantag endast .f forsttjenstemännen. Hvarföre just dessa skulle utgöra ett sådant undantag, derom lemnar han oss helt och hållet i mörker, men berättar, som tillägg, följande kuriösa anekdot: Chefen för forstväsendet i Östersjöprovinx sena, hr von Korff, gnatade så ofta på sina underordnade, att de slutligen beslö!o spela honom ett streck. En vacker dag finner han, att man fällt träd för en tjugo tusen rubel, amt inberättar förhållandet till Petersburg. Man afsänder en rysk embetsman att undersöka förhållandet; men forsttjenstemännen förklara, att de uppstaplade högar, man har för ögonen, äro hö, och icke trä, och deras enstämmighet härutinnan bringar revisorn och br von Korff helt och hållet ur koncepterna. Man afsänder en andre revisor, men glömmer att utställa vakt, och — virket är försvunnet. Korff erhåller sitt afsked och blir vansinnig. Så osannolik denna historia må synas, sann är den dock, tyvärr! Åt ryska pressen är egnadt ett temligen kort, åt den nyare litteraturen ett något uttörligare kapitel. Hr Alexandre Dumas, heter det deri, har i sina Impressions de voyage en Russie, i hvilka han vanställer både fakta och namn, värt eget deribland, uttalat ett träffande ord med afseende på Puschkins förtidiga död: Detryska trädets grenar äro för svaga att bära sådana frukter. J. J. Rousseau och Beranger äro der omöjliga, och Puschkin och Lermontov sjunka i förtid i grafven. Despotismens dödande fläkt hade mot slutet af kejsar Nikolai regering gjort all litteratur omöjlig. Den uppblomstrar ånyo under hans son, hvars regering i detta afseende mera kommer att likna Ludvig XIV:s än Ludvig XVI:s. Det finnes hvarken en Puschkin eller en Lermontov, och man säger till och med, att ryska litteraturen i utlandet är intressantare än den i Ryssland; men det finnes en svärm af utmärkta skriftställare. Gontscharov täflar i popularitet med Ivan Turgenev. Den förstnämnde har för en af sina romaner erhållit ett honorarium af 10,000 rubler, och den sistnämndes Adelsnäste lofvar att mäta sig med hans En jägares berättelser. Dostojevsky har åter kommit till Petersburg efter att som medlem i Petroschevsyska klubben hafva blifvit förvisad till Siberien. Antalet at läsande ökar sig ansenligt, medan derjemte deras smak allt mer och mer renas. Tidskrifterna absorbera icke längre litteraturen; bokhandlarne dlifva allt upplystare; kortligen, ljuset börjar nedstiga från de högre regionerna till de lägre. Vi hafva förlorat grefvinnan Rostoptschin, som upphörde att tillbedja frihetens sol just då den började lysa, men vi hafva ännu qvar Nekrassov, som utmärker sig lika mycket genom sin poesi som sin prosa. Man talar mycket om Majkov och Fertå, men Ogarevs lyra har betydligt förlorat från den stund hon började klinga ur Themsens dimmors De, som tro på Vesterns förfall, profetera till och med, tt Ryssland snart skall befinna sig i spetsen ör den europeiska civilisationen. Vi åter — vi, som känna den engelske skrifställarens spiritualitet, den tyskes djupsinnighet, den franskes genomskinlighet, vi äro icke så sangviniska i våra förhoppningar (ehuru vi få bealdt derför) att tro, det Ryssland är det enda veboeliga land. Vetenskapen stannar icke efter skön-litte:aturen. Hr Solowjev vållar att Karamsin lir förgäten på ryska historiens gebit, och ir Tschitscherin lofvar så mycket mer, då ns arbeten vittna om praktisk blick, en ak, på hvilken Iskander (Hurzen) lider så ullständig brist. Geografiska sällskapet föranleder och offentliggör en mängd värdefulla irbeten. Novellen fortfar att beherrska ronanen, ochden dramatiska litteraturen ör tterst tarflig. Man berömmer dock åtskiliga stycken af Ostrovsky och Tschernyschev. Nationalkarakteren sträfvar att vinna en form: ;ch en plats inom den europeiska civilisatioen. Värt samhälles eländiga tillstånd gör pessimisterna böjda att söka sin sällbet i villarnes primitiva sambhällstillstånd. Men detta ir blott att göra det onda värre och fegt emna sin post.s (Insändt.) Några ord om löneförbättringen för varfsunderofficerarne i Karlskrona ooh Stookholm. Då Sverges rikes ständer snarligen kamma