Två luftseglares äfventyr i Nordamerikas ödemarker. (Slut från gårdagsbladet.) Vi gingo tillbaka och beslöto efter en noggrann undersökning af strömmen att försöka få flotten utför fallet. Vi grepo genast verket an, och jag försäkrar, att detta var det mest påkostande och mödosamma arbete, hvarvid jag någonsin lagt hand under hela mitt sträfsamma lif. Virket ville ej gå utföre fallet, utan fastnade på stenar, som stucko upp öfver det grunda vattnets yta, och vi måste nu på ett eller annat sätt lyfta det öfver och sätta det i gång, tills nästa hinder mötte. Vi nödgades stiga ut i strömmen, ofta ända upp till midjan, och jag föll ofta rak lång i vattnet, dervid alldeles förstörande vår kompass, hvars nål derefter svängde hit och dit och visade alldeles på tok. Vattnet hade blött upp sjelfva asken, och kompassen var, som sagdt, oduglig. Efter långa timmars dylikt arbete, lyckades vi få materialierna till vår flotte utför fallet, och la Mountain sammanfogade densamma åter. Vi fortsatte nugvår färd och kommo derefter till en stor sjö, tre engelska mil lång och sex mil bred. Vi måste naturligtvis färdas omkring dess stränder för att uppsöka utloppet. Vi styrde således kosan åt höger och stakade oss fram med stor ifver. Denna dag hittade vi en mussla, hvilken jag nödgade La Mountain att äta upp, emedan han var mera utmattad än jag samt hade ätit litet eller intet den dagen, då vi företogo vår luftfärd. Vi följde alla strandens krökningar och höllo oss ständigt på grundt vatten. Slutligen stannade vi på en punkt, som vi ansågo minst utsatt för blåsten. Vi lade oss på den kalla marken, sedan vi dragit upp ena ändan af flotten på stranden, på det att den ej skulle drifva bort från oss under natten. Vi fröso, då vi lade oss, och darrade båda, som om vi haft ett frossanfall. Det stack upp att blåsa till natten, och vågornas dofva plaskande mot stranden föreföll mig såsom en passande vaggsång för en så orolig och olustig sömn som vår. Våra kläder voro nästan alldeles förstörda. Mina byxben voro upprifna utåt båda benen, och hängslena nära afslitna. Båda mina stöflar voro söndriga och otäta, och under det hårda arbetet vid vattenfallet hade vi skrubbatskinnet af händer och fotknölar. La Mountain bade förlorat sin hatt; första dagen hade han kastat bort sina ullstrumporoch underbenkläder, emedan de, genomdränkta af väta, blefvo honom för tunga att bära. Vi sofvo endast litet. Denna natt var förfärlig för oss. Vid gryningen kunde vi endast småningem krafla oss upp — först på ett knä sedan på båda — ty vi voro så stelfrusna och matta, att vi knappt kunde stå på benen. : ENu begåfvo vi oss åter ut på sjön, som föreföll oss nästan oändlig, följande stränderna, för att uppsöka utloppet. Kl. omkring 10 kommo vi till en bred ström på norra sidan, hvilken vi ansågo vara det utlopp vi sökte. Vi styrde således med stor förnöjelse in i detta vattendrag, under förmodan, att det skulle föra oss till den så mycket efterlängtade Ottawa. Kort derefter vidgade sig strömmen och antög form af en sjö. Vi stakade oss fram utefter den vestra stranden omkring 7 engelska mil, men funno, att vi ånyo misstagit oss. Under vägen dit hade La Mountain med så svag röst, att det lät nästan som en hviskning, uppstämt en uppmuntrande sång, hvilken lifvade mitt sjunkna mod; men då vi funno, ått hela det mödosamma morgonarbetet under en sträcka af flera engelska mil varit förgäfves, satte jag mig ned vid ena ändan af flotten och kände en tår framtränga i mitt öga. Såsom kristna ansågo vi dock det vara vår pligt att anstränga oss, så länge krafterna stodo bi, och öfverlemna utgången åt Gud. Det var uu fyra hela dygn, sedan vi åto ett ordentligt mål. Alt hvad vi under denna tid förtärt var en groda hvardera, fyra musslor och några vilda bär, hvilkas sura och bittra saft sannolikt gjort. oss mera skada än gagn. Våra krafter började ganska Bastigt aftaga, och vi närmade oss den stund, då de skulle vara alldeles uttömda. MVi vände vår flotte, för att staka oss tillbaka till det ställe, der vi kommit ut på sjön. Vi bade färdats ungefär en engelsk mil, då vi hörde knallen af ett bös: skott, snart efterföljdt af ännu ett. Aldrig bar något ljud så angenämt smekt mitt öra. Vi ropade, så högt vi förmådde en lång stund, men förnummo intet svar. Vi togo åter till våra stakar och hade färdats omkring en half eng. mil, då jag fäste La Mountains uppmärksamhet på någonting, som föreföll mig såsom en hvirflande rök bland: träden vid sidan af ett berg. Min synförmåga hade börjat svika mig till den grad; att jag ej kunde lita på densamma, då ett längre oth stadigt fixerande behöfdes. Han sade, att det vår rök, och att han strax nedanför densamma vid stranden tyckte sig upptäcka en båt. Inom några få ögonblick hvirflade den blå röken långsamt och tydligt fram öfver trädtopparna, och vi insågo, att: vi voro räddade. En så plötslig omkastning i vårt dde nästan öfverväldigade Oss. Vi kunde. koappttro våra sinnen och vågade endast med största försigtighet hängifva oss åt hoppet om förändring i vår sörgliga belägenhet. Våra förut så bittert svikna förhoppningar hade gifvit oss denna lärdom. Vi stakade oss medelst yttersta ändarne af våra störar tvärs öfver sjön, som der kunde vara ungefär tre fjerdedels mil bred, och styrde kosan till båten. Denna befanns vara en stor indiankanot. Jag skyndade uppför stranden, lemnande La Mountain qvar vid kanoten, för att afskära reträtten för indianen, i händelse han fruktade oss och ville undfly oss. Jag stötte oförmodadt På några kojor af ohugget tim