Aftonbladet – 3 januari 1860, sida 3

T:ll redaktionen af tidningen Aftonbladet. Som det utan tvifvel är af stor vigt att komma till fullkomlig klarhet uti den nu å bane bragta frågan om svenska ständernas rätt att blifva hörda och få yttra sig öfver det af norska Storthinget fattade beslut, enligt hvilket svensk man ej vidare skulle, på sätt nu gällande grundlag medgifver, kunna förordnas till stäthållare i Norge, torde Tit., genom att intaga dessa rader uti tidningen Aftonbladet, sätta mig i tillfälle att inför tidningens läsare beviss. det mitt under diskussionen å riddarhuset framsti !!a påstående, att hvarken Storthinget eller konus.x on skulle bafva rätt att, svenska ständerna ohörda, vid :ga några väsentligare förändringar uti norska grund; .en, icke är så särdeles ohållbart som Tit. uti tid ingen för den 28 December uppgifvit. Ett af två måste ju vara obestridligt? Antingen ega svenska ständerna rättighet att yttra sig i frågan om riksståthållareembetets afskaffande, eller ega de icke en sådan rättighet. Om de nu icke ega denna rättighet, så måste den af hr Dalman väc ta motionen vara i högsta måtto obehörig, enär dut väl icke gerna kan fordras att norska Storthinget eller Norges konung skulle, endast af artighet emot svenska ständerna, lemna dem del af Storthingets beslut om ändring uti Norges grundlag. Om åter svenska ständerna ega rättighet att yttra sig uti frågan innan dep definitivt afgöres, så måste det vara en pligt för norska Storthinget och för Norges konung att låta svenska ständerna få tillgodonjuta denna deras rättighet, såvida den inom rättsläran allt hittills erkända satsen, att hvarje rättighet ä ena sidan måste åtföljas af en motsvarande pligt å den andra, icke numera skulle hafva upphört att gälla. Under antagande, att denna rättssats ännu är gällande, synes mig således första frågan böra blifva den: Finnas uti norska grundlagen några stadganden, hvilka icke må ändras innan svenska ständerna deröfver blifvit hörda? Besvaras denna fråga med ja, så blifver andra frågan den: Hörer bestämmelsen uti norska grundlagen om riksståthållareembetet till de stadganden, öfver hvilkas ifrågasatta förändring svenska ständerna ega rättighet att blifva hörda? För att finna svaret på den första frågan torde jag endast behöfva åberopa: dels att unionskomitn sjelf förklarat, att Norges grundlag i afseende å de grundsatser och bestämmelser, som angå föreningen med Sverge, nödvändigt måste betraktas och gälla såsom det första ursprungliga unionsdokument mellan Norge och Sverge,; — dels att denna grundlag blifvit uppgjord i samråd med dertill för sådant ändamål utsedda svenska kommissarier ; — dels ock att flera bland. stadgandena uti grundlagen blifvit särskilt hänskjutna till svenska ständerna, hvilka, efter pröfning deraf, med sitt samtycke desamma bekräftat. Då det nu ansetts nödigt, att erhålla svenska ständernas samtycke och bekräftelse för dessa stadgandens giltighet, så måste: det väl äfven vara nödigt att erhålla svenska ständernas samtycke för upphäfvande af denna giltighet uti alla de frågor, hvilka sålunda äro af fördragsmässig natur; — och då nu bärtill vidare kommer, att sista paragrafen uti norska grundlagen, eller den, som talar om huru ändringar i grundlagen må kunna ske, uttryckligen stadgar, att sådan förändring : aldrig må motsäga grundlagens principer, utan allenast angå modifikationer uti enkla bestämmelser, hvilken inskränkning uti norska Storthingets rätt att tillvägabringa ändringar uti grundlagen påtagligen har till föremål att betrygga Sverges genom föreningen uppkomna statsrättsliga förhållande till Norge, så torde häraf för en hvar blifva klart, att mitt påstående, det hvarken Storthinget eller konungen skulle ega rätt att, svenska ständerna ohörda, vidtaga några väsentliga förändringar uti norska grundlagen, långt ifrån att, såsom Tit. uppgifvit, Vara sohållbart,, tvärtom eger sin fulla giltighet. Beträffande åter den andra frågan, den nemligen, huruvida bestämmelsen uti norska grundlagen om riksståthållareembetet bör anses höra till de stadsanden, öfver hvilkas förändring svenska ständerna pga rättighet att blifva hörda, så är svaret på denna fråga beroende derpå, huruvida borttagandet ur grundlagen af riksståthållareembetet rörer en fråga, som ir af fördragsmässig natur, eller innefattar endast en modifikation af en enkel bestämmelser. Om den det: gör, och således ej rörer sjelfva föreningsfördrage:, så är Storthinget obestridligen lagligen berättigadt att, svenska ständerna ohörda, tillvägabringa förändringen. Men att denna förändring alldeler icke innefattar ndast en modifikation uti en enkel bestämmelser, itan tvärtom rörer en af hufvudprinciperna uti SVerses genom föreningsfördraget uppkomna statsrättseniga förhållande till Norge, torde vara klart, dels deraf, utt stadgandet om riksståthållareembetet just ut, ör ett if de stadganden, som, efter samråd med de svenska komnissarierna, blifvit uti grundlagen intagna, dels ock deraf, att till och med de norska ledamöterna uti unionskomiten, på sätt h. exc. justitiestatsministern å riddarhuset ådagalagt; sjelfve ansett Sverges bifall till riksståthållareembetets afskaffande vara erforderligt. I frågan åter, huruvida Sverge bör lemna ett sålant bifall. eller ej, hyser jag den åsigt, -att Sverge med största beredvillighet bör i detta afseende gå Norges önskan till mötes och gifva Sitt bifall till förindringen; men att sådant dock ingalunda bör ske soleradt, utan i sammanhang med ett sådant ord: nande af de unionella förhållandena, som är af be hofvet högligen påkalladt, för att emellan de båda rikena tillvägabringa en verklig, på rättvisa och billighet grundad förening, hvartill, efter mitt förmenande, hufvudsakligen erfordras att svenskar och nör: män ställas uti fullkomlig jemlikhet i äfseende på tillgodonjutande af ömsesidiga förmåner inom båda rikena, att en af ledamöter från båda rikena sammansatt regering aldrig må befatta sig med hvartdera rikets särskilta inre styrelse, utan endast med de för båda rikena gemensamma ärenden, samt att hvartdera rikets inflytande på de gemensamma angelägenheterna kommer att utöfvas i förhållande efteryde personella och materiella bidrag, som af hvartderåa riket lemnas för de gemensamma angelägenheternas befrämjande. Stockholm den 30 Decem er 1859. 2 z RB. Th. Cederschiöld. I det vi meddela ofvanstående, vilja vi endast anmärka, att hr Cederschiöld hr ställer sig på en helt annan ståndpunkt än ban gjorde i sitt yttrande på riddarhuset. Då stödre han hela sin bevisning på 112 i norska srundlagen, som förbjuder förändrandet af srundlagens principer. Nu sammanminger van denna uppfattning och bevisning med den vf hr justitiestatsministern förebragta åsigten och bevisningen, att vissa paragrafer inorska srundlagen äro af fördragsmässig natur. Genom att sammanblanda dessa båda uppfattningar försvagar man endast försvaret emot 1e norska yrkandena; ty den förstnäfenda uppfattningen är verkligen ohållbar, Hvgad.som atgör principer eller ej i norska grufidlagen det tillhör endast Norges Storthing och konung att tillsammans afgöra. Om deremot i norska grundlagen finnas vissa stadganden, de nå vara luru obetydliga som helst, bvilka beöra svenska kronans rätt, hvilka tillkommit på yrkanden från svenska kronan och utgöravilkor, på hvilka föreningen afslöts, då kunna Norges Storthing och regering icke ensidigt förändra och upphäfva dessa, utan att derigenom å sin sida bryta emot eller upphäfva unionsfördraget, För sådant fall måste den norska statsmakten förhandla med svenska kronan. Om svenska Rb