Aftonbladet – 3 januari 1860, sida 1

Skall jag visa henne för er? Vill nikon ma och se. henne? Svaren på den frågan voro olika: och. mot: sägande hvarandra. Sfundom lydde det med brusten röst uttalade genmälet: Vänta. litet! Det skulle bli min död attse henne för snart. Stundom afgafs. det under! em ström af milda tårar, och då lydde det: För mig tillhennels Stundom åtföljdes det af en vildt stirrande blick, och lydde då: Jag, kärmer henneicke. Jag förstår icke Hvatk ni menar. Efter ett sådant inbilladt samtal tyokte alltid passageraren att:ham gräfde, gräfde och gräfde — än med en spade, än med en stor nyckel, än med sina händer — allt för att uppgräfvar ters der olyckliga värelsen. När denna slutligen kommit upp; fult af mull öfver ansigte ogh-håry föll han plötsligen ihop till stoft. Då ryckte passägeraren till, sansade sig, släppte ned vagnsfönstret, då den nakna verkligheten genast, i form af regn och dimma, vidrördehans kifider. Men äfven sedan hans lekamliga ögon hade öppnats för regnet och dimman, för den dansande och hoppande Jjässtrimbianfrån vagns? lyktan, för de förbiskyfntande häckarne vid vägen, inträngde ännu nattens: skuggor utom vagnen bland skaran af dei nattliga skuggorna inuti vagnen. Den verkliga-banken vid Pemplebar, den föregående dagens: verkliga angeläs genhet, de verkliga: myntkällrarne; den: vetklige budbäraren, som man hade skickat efter honom, och det verkliga budskap, som han hade skickat tillbaka -— helådetta sällskap var der, Midtiblan! deta följe höjde sig det spöklika ansigtet; och han började tilltala det igen. Huru länge varit begrafven? I nära aderton år. Jag hoppas ni tycker om att lefva ? Kan inte säga. Och så gräfde, gräfde, gräfde han igen — tilldess en otålig rörelse af en af passagerarne förmådde henom att åter uppdraga vagnsfönstret, taga ett ännu fastare tag i remmen och go öra sina betraktelser öfver de båda slumran