Aftonbladet – 3 januari 1860, sida 1

lång tid. Sedan öppnade sigframfir honom de väl tillbommade källarhyalfven under Tellsonska huset med; -alla de hemliga guldoch silfvergömmor, som vår passagerare hade reda på (och det var icke litet det, som han bade reda på) och han begaf sig inuti dem med stora nycklarne och det flämtande ljusety oca fann allting i sin örining, alldeles så, som när han sista gången var der. Men ehuru banken alltid var honom när, och ehuru postvagnen — på ett oredigt vis; ungefär såsom plågan under en öpiatisk sömn — alltid var honom när, så var hån derjemte anfäktad af e annan föreställnings-ströms som aldrig upphörde att brusa inom hononrd hela, natten igenom. Han HKöll på med att gräfva upp någon ur gråfVen. Hvad det nu egentligen. var för ett ansigte bland den mörja af ansigten, hyilka Bodde emot honom, som var den begrafnes rätta ansigte, det gjorde, nattens skuggor ingalunda tydligt. Men. samt och synnerligen Voro de en fem och fyratio års .mang ansigte, och de, skilde sig egentligen , från hyarandra endast genom den sinnesrörelse; som. de. uttryckte, och sitt mer och mindre utslitna och spöklika utseende. Högmodrförakt, misstroende; hårdnackenhet, undergifvenhet, jemmenlighet följte hvarandra hack i häl; så gjorde, ock Jen mängd varieteter af insjunkna kinder, lik färg, ttmagrade händer och ansigten. Men ansigtet var på det hela ett och sämma an sigte, och hvarje: hufvud hade etti förtid grå: nadt hår. Väl hundrade gånger frågade half: drömmande, halfvaken vår passagerare: ?Huru länge varit begläkgven? Derpå följde alltid såggma svar: I nära aderton år. Ni hade öfvergifvit allt hopp att bli uppgräfven ? För längesedan.s Ni vet att ni är återuppväckt från de döda ? Så har man sagt mig. Jag hoppas ni tycker om att lefva? Kan inte säga.