Aftonbladet – 2 januari 1860, sida 2

från de död? SREDJIR KAPITLET, Naitens skuggor. . En föruerlig sak att tänka på, att hvarenda menskovarelse är så inrättad, att hon är en kolörk gåta och hemlighet för hvarenda anm menniskovarelse. Den tanken griper m med förunderlig makt, när jag om mörka itten färdas in i en stor stad, att hvarten. ett af dessa mörka, hoppackade hus hergerar sin egen hemlighet; att hvartenda rå i hvartenda ett af dem herbergerar sin eg! hemlighet; att hvartenda klappande hjerta alla dessa hundratusentals bröst är i någraf sina vakna drömmar en hemlighet för d bjerta, som för det är det närmaste. Hit ker ock en del af sjelfva dödens fasa. Aldy mer skall jag läsa bladen i den kära bok, som jag älskade, men förgäfves hade hoptts med tiden rätt grundligt göra mig bekarmed. Aldrig mer får jag forska i djupenf detta outgrundliga vatten, i hvilket, då ögiblickliga ljusningar skymtade deröfver, jatyckte mig skönja glimtar af dolda skatte af en rik, förborgad verld. Ty det var sbeslutet, att den boken skulle varda, såsn genom ett-trollslag, tillyckt — tillyckt fe alltid — innan jag ens hade hunnit läsa en första sidan; det var så beslutet, att det attnet skulle plötsligen förstelna till evig is, samma stund som ljuset lekte på dess yta, ch jag itod, intet anande, på stranden. Min vän ä död, min granne är död, min älkarinna, min själs själ är död: det är ineglet på den hemlighet, som alltid var nneboente i dessa personers individualitet, ch som äfven jag ända till min död skall ära inreboende i min. Finnes väl i någon syrkogåd i denna stad, genom hvilken jag ärdas, en slumrare mera outransaklig, än de efvendb; invånarne äro till deras innersta personkglet, för mig, eller jag för dem? jval nu beträffar denna hans naturliga och ofirytterliga arfvedel, så befann sig vår ris