Aftonbladet – 2 januari 1860, sida 1

sågos de der två med den breda munnen, och de andra två med det vanliga och med det fagra ansigtet, uppträda rätt frimodigt och hålla sina af Gud allena dem förlänade rättigheter i all möjlig helgelse. Och var det på det viset, som året sjuttonhundrasjuttifem ledsagade deras majestäter, och myriader småfolk — personerna i denna berättelse deruti inbegripna — på de vägar och stigar, som de hade att vandra. ANDRA KAPITLET. Postvagnen. Det var Dovervägen, som en fredagsnatt vid slutet af November låg framför den första af de personer, med hvilka denna berättelse har att skaffa. Dovervägen låg, hvad. bemiälda person beträffar, utom Doverdiligensen, när denne sträfvade uppför den bekanta Shootersbacken. Han — personen nemligen — stretadei smutsen. uppför backen vid sidan af postvagnen, såsom ock ändtligen alla de öfriga passagerarne gjorde: icke för det de, under förevarande omständigheter, hade den minsta lust att taga sig motion, utan emedan backen, och selarne, och smutsen, och postvagnen voro allesammans så bastanta och tunga, att hästarne allaredan hade stannat tre gånger, utom det att de.en gång hade strukit tillbaka, i upprorisk akt och mening att vända om med vagnen tillbaka till Blackheath. Men betseltränsarne och piskan och kusken hade reda på den krigsartikel, som förbjuder en rörelse i den riktningen, hvilken nog annars vid detta tillfälle skulle kunnat tjena till bestyrkande af påståendet, att somliga osjäliga djur icke äro utan förstånd, och det uppstudsiga spannet kapitulerade och återvände till sin pligt. Med sänkta hufvuden och hviftande svansar stretade nu hästarne stånkande och flåsande vidare uppför bacben. Hvarje gång som kusken med ett prroh, fålarne! förunnade dem att flåsa ut en liten stund, skakade förspannshästen häftigt sitt hufvud med allt