Aftonbladet – 2 januari 1860, sida 1

mänhet som Londons och Westminirg isynnerhet. Helt simpla budskap af joisk art och beskaffenhet hade nyss anländt t Englands regering, så ock: folk, från en hgress af engelska undersåter i Amerika, hbvil budskap -— förunderligt att säga! — hafvhevisat sig för menskligheten vgtigare ä alla de, som hittills blifvit verlden meddelat genom väckta pigor och andra ändeskådal Frankrike, öfverhufvud mindre gynnadhed afseende på andeskåderi än systerlandeinå hinsidan Kanalen, framlefde sina dagar såe. liga och ljufveliga med att tillverka papPs. mynt och gifva ut det. Under sitt kristl, presterskaps ledning hade det ock åtskilll, andra små oskyldiga tidsfördrif för sig; å dömde t. ex. en gosse att för bödelnserhan mista sina båda händer, hvarjemte tunga skulle utdragas ur halsen på honom med e tång, för det han icke hade fallit på knä til vördnadsbetygelse för en : procession af snu skiga munkar, som tågade förbi honom på e femti, sexti alnars afstånd. Detärtroligt nog att det på den tiden, då den gossen aflifvades i Frankrikes och Norges skogar växte träd hvilka allaredan af forstmannen Ödet blifvi krönta för att fällas och sågas till de pbnkor af hvilka man sedermera tillverkade ey vis: flyttbar maskin, försedd med en säck cch er bila, ryslig i åminnelse. Det är troligt nog att I någon jordbrukares redskapslider, i trakten af Paris, stodo insatta, samma dag, rågra dyngkärror, som svinen snyflade kring och hönsen träckade på, och hvilka jordbrulnren Döden redan hade utsett att begagnas tillfordon vid revolutionen. Men den forstmannenych den jordbrukaren arbeta, ehuru oupphörligen, dock tyst, och ingen hörde dem då de kon. mo antågande med sakta steg; att låta påska minsta misstanke om att gubbarne voro )å benen, avsågs till och med för gudsförnekelte och riksförräderi. I England förefanns just icke något så stort förråd af ordning och af säkerhet till person och egendom, att det kunde gifva natiosen synnerlig anledning att yfvas. Djerfva inbroits