Aftonbladet – 31 december 1859, sida 4

TEENISKT. Kenstgjorda slipsionar och brynstonar. Af FR. RANSIME. (Bepertory of Patent Inventions. Sept. 1859). Stenarne bestå af smergel, kiselpulver, kiselsand eller glaspulver, som med kalieller natron-vatten glas, eller med begge tillsammans, ältas noggrann till en jemn och bildbar massa, hvaraf stenarne tillskapas, antingen på fri hand eller i formar. Genon: slamning förberedas de pulverformiga bestånd: larne till olika grad af finhet, vanligen till sju skilda sorter, att användas i mån af det mer eller mindre fina gry, som stenarne böra ega för olik behof. För att öka bildbarheten kan i nödfall tillblandas litet lera. Stenarne lemnas att torka lång samt och brännas sedan; likväl icke vid så stark hetta att de förglasas. Brunering af jagtgevär. Efter Kart LINTSER i Kaufbenernz Vanligen nyttjas härtill antimonchlorid (Butyrum antimonii) I stället för denna apoteksvara har Lininer med bästa frafhgång användt zinkehlorid; som kostar ocetydligt, och hvar jägare kan bereda sjelf Man löser zink i utspädd saltsyra, och när fräsningen (utvecklingen af vätgas) upphört, värmer man glaskolfven, hvari lösningen skett, tills denna kok:r. Lösningen bör vara mättad, eller så zinkhaltig, att nå got zink till slut finnes oupplöst; skulle det sista zinkstycket lösa sig vid kokningen, tillägges ett nytt, tills intet vidare löses. Lösningen silas varm, och inkokas tills en uttagen droppe stelnar vid afsvalnandet. Af den sålunda koncentrerade zinkelloriden, uppvärmd så att den är flytande, blandas 3 delar med 2 delar bomolja, och sammaånsqvalpas dermed i en korkad flaska, tills blandningen asvinat, då den lemnar ett slags emulsion eller såpa. Flaskan hålles fortfarande väl korkad, emedan zinkehloriden arnars insuger fuktighet ur luften och derigenom förSvagas. Den ur stocken löstagna bösspipan rengöres väl med varm såplut och varmt vatten, från allt fett, värmes, täppes i mynningen med en kork och i fänghålet med en vaxad koppartråd, och öfvers:rykes derefter med chloridblandningen, medelst en fin linnelapp. Pipan ställes sedan i solskenet eller bredvid en varm kakelugn ett dygn. Den aftorkas sedan med en mjuk borste, och öfverstrykes på nytt. Samma förfarande upprepas, till dess att pipans färg, som i början skiftar i grönt, blir röd, och slutligen brun. Härtill åtgå stundom 5 eller 6 dagar, i mån af Iuftvärmen. När färgen blifvit sådan som man önskar, afsköljes pipan, först med varmt regnvatten, derefter med svag lut, och slutligen på nytt med rentvatten. Brunnsvatten, , eller annat s. k. hårdt vatten, förorsakar lätt fläckar. Efter torkningen poleras pipan med en ren och sandfri kork eller mjukt trä, , uppvärmes, och öfverstrykes. med en fernissa af gummilack och sprit,hvartill man satt litet drakblod, för att få fernissan mörkare. rn