Vv Jenade rikena tillsammans ega en så högst bech tydlig handelsmarin, har frågan härom för 058 klicke blott ett allmänt intresse, såsom af. seende en stor och vigtig humanitetsgrundsts, utan hon erörer äfven direkt våra vig2 ca materiella fördelar. Det torde dertigasu vara ur vägen att gifva våra läsaföre icke nställning af de skäl som, med re en samma. nh började agitationen, blifvit anledning af av. smot den föreslagna intexandragna för och . elsen, samt en öfver natiorella öfverenskomn. som förfäkta oc sigt af de olika intressen, undsatsen, z bekämpa den ifrågavarande iserskonires Man erinrar sig, att 1856 års PA i sjö beslöt några deklarationer i a T5e09 sadga rätten -under fredstid, genom PVPE a CEt des följande vigtiga grundsatser 7 privatkäpa riet är och förblir afskaftadt; fri Hagga, frit gods; neutralt gods, med undantag af krigskontraband, äfven är fritt om det g år under fiendtlig flagga; blokader måste, för : Yt vara förbindande, vara effektiva, d. v. s. u, prätt. hållas. af en styrka, tillräcklig att verk uigen hindra gemenskapen med den fiendtliga k bsten. Dessa deklarationer biträddes sederm era at alla Europas sjöfartsidkande makter och har således för dem alla en f slkrättsligt förbindande karakter. Men Nordamerikas Förenta Stater, som äfven inbjödos att dem biträda, vägrade detta, dock under förklaring, att de vore villiga göra det, under förutsättning att all enskild egendom på sjön, vare sig fartyg eller göds, skulle under alla omständigheter: vara skyddad mot att borttagas; med andra ord: att äfven det af örlogsfartyg bedrifna. s. k, privilegierade sjöröfveriet skulle afskaffas. Vid ett närmare skärskådande af 1856 åre deklarationer kan det icke heller nekas, att deras bestämmelser befinnas utfalla till fördel hufvudsakligen för de stora sjömakterna, son: ha lätt att upprätthålla effektiva blokader, och hvilka icke behöfva anlita privatkaperiet för att tillfoga motståndarnes sjöfart betydande skada. Det är derföre man nu i Bremen. upptagit det ofvann mnda amerikanska yrkandet, att all enskild egendom på sjön skulle hållas i helgd och siledes äfven det privilegierade kaperiet afskaffas. 1856 års deklarationer, säger man med rätta; bildade ett skydd och ett vapen för de stora sjömakterna; de nu fordrade bilda ett skydd och ett vapen emot de stora sjömakterna. Naturligtvis behöfves icke mycken tvekan för att afgöra hvilken plats, som i striden härom anvisas en mindre stat, som till följd af en vidsträckt sjöfart har en betydlig del af sina medborgares egendom och välstånd simmande på hafven, men likväl icke förmår underhålla en örlogsmarin, tillräcklig för dess skyddande. Vitaga derföre för afgjoråt, att, om frågan verkligen blir bragt å bane på kongressen, de svenska onbuden komma att ställa sig på deras sida, som understödja den ifrågavarande grundsatsen. Svårare är det. deremot för de stora sjömakterna — enkannerligen: för England — att afgöra hvad som härutinnan är dess fördel. En liflig polemik har derföre också uppstått härom såväl inom den engelska pressen, som mellan en del af densamma och tyska tidningarne. — Times uppträder decideradt emot förslaget och emot ne!a agitationen. Såsom ett allmänt argument andrager det stora City-bladet dervid, att krigen skulle underlättas och således oftare återkomma, om en hel folkklass befriades från all olägenhet deraf. Bladet antyder, att de desta krig blifvit föranledda af handelsafund, alltså blifvit förda för köpmännens intressen, och menar att det således. är en fiffig spekulation, att dessa samma köpmän vilja sätta sig i säkerhet för krigets farligaste följder. Detta argument torde dock å Times sida kunna betraktas blott såsom ett svepskäl, som för syns skull skjutes framför det verkliga och egentliga, som visserligen icke hek ler fördöljes: att nemligen etablerandet af den föreslagna grumisatsen vore — stridande mot. Englands intresse. Men anmärkningsvärdt nog, ser man samma åsigtförfiktas äfven af uppriktiga fredsvänner, af författare, som ingalunda låta sig förledas af någon ömhet om Englands herravälde på hatven. För närvarande, säga de, ör privategendomens fara i krigstider den enda tygel, som håller statsmännens strfUslystnad inom skrankorna. Förkunna denna: egendoms okränkbarhet, betag de handelsoch industriidkande klasserna allt omedelbart intresse i fredens upprätthållande, gör kriget till en duell mellan staternas officiella stridskrafter, genom hvilken ländernas befolkning icke behöfver störas i deras. fredliga lif och förvärf, och man nedbryter den sista damm, som sätter en gräns för herrskarnes äregirighet och eröfringslystnad, Med anledning häraf har man å andra sidan ifrågasatt, om det verkligen är sannt, att ju mildare krigets former äro, desto större måste lockelsen till krig vara? Och det visar sig, att påståendet icke håller stånd inför en sund logik, samt att det äfven jäfvas af erfsrenheten. Om påståendet vore sannt, anmärker ett tyskt blad, så skulle äfven motsatsen vara sann: ju förfärligare krigets förande är, desto större är utsigten för fredens upprätthållande, Detta kan af ingen bestridas. Men är satsen riktig, så skola vi utan tvifvel finna den bekräftad af erfarenheten. Vi skulle, om vi genombläddra tideböckerna, finna, att menniskoslägtet under det årtusendes då kriget ännu plägade föras med oförmil-, dradt barbari, i allmänhet hade att glädjasig åt ostörd fred; att fälttåg hörde till sällsyntheterna och eröfringar till undantagen. Deremot skulle vi finna, att i den nyare tiden, isynnerhet sedan man börjat att skilja de fredliga medborgrarne från de aktiva stridande, sedan man ej mer bar för sed att nedgöra hela den manliga befolkningen i ett erSfradt land, sälja qvinnor och barn till slafveri samt fördela de besegrades egendom bland segervinnarne — vi skulle, säga vi, märka, att sedandess ett verkligt berserkaraseri bemäktgat sig menniskorna, att det