Aftonbladet – 30 december 1859, sida 3

enter RR Fl AT Rå ie välbekanta gestalterna. Rollbesättningen var, med undantag af erkebiskopen, Svarte broder Knut och Wilhelm, densamma som förut. Hr och fru Kinmanson utföra på ett, efter bådas resurser lämpadt, utmärkt sätt de håda hufvudpartierna. Om man också icke hos dem fullt återfinner den tragiska storhet, som Axels och Valborgs bilder påkalla, så finner man dock hos den förre detta lifliga och passionerade uttryck, samt hos den sednare lenna rena, qvinliga känsla, som gjort dem båda till publikens gunstlingar. Hr Pousette har som konung Hakon sina vanliga förtjenster och äfven sina vanliga fel. Förtjensterna äro ett manligt, i åtskilliga sceoer verkligen kungligt uppträdande, och de tydliga spåren af ett icke vanligt intresse för len konst han utöfvar, — felen åter den öfverdrift i uttrycket, som i mera passionerade sgonblick gör hans stämma till hans berre, i sället för att. det borde vara tvärtom. Hr Pousette beräknar icke väl sin stämmas resurser och nyanserar icke rätt de olika uttrycken af hat, kärlek, ädelmod och uppbrusande liielse, hvaraf rollen öfverflödar. Hans recitation är ettdera ett ständigt fortissimo eller ett viskande pianissimo, af crescendo vet han icke ett ord. Med uppmirksamhet på sig sjelf, bör denne skådespelare småningom kunna lägga bort denna fula vana och gifva rösten den böjlighet, som ensam är i stånd att framkalla stora sceniska verkningar. Hans maniga gestalt och utseende göra det för honom till en pligt, att vårda och uppöfva det inre uttryckets organ, om han vill att det yttre icke skall blifva endast ett vackert löfte, utan motsvarande uppfyllande. Så som nu flera aft ans scener sades, förlorade de helt öch bhålet sin tragiska höghet och nedsjönko till rangen af hetsiga ordstrider, sådana som vår tid an erbjuda dem öfverallt, men hvilka blott i lustspelet hafva sitt berättigande på scenen. Bästa bevisct på vår sats är, att i femte akten, der br Pousette hunnit blifva trött, hans sätt att tala var vida riturligare än i de föregående. Hr Ullman kunde icke gerna. vara vuxen Wilhelms svåra parti, och det var beklagligt att ingen annan fanns att uppbära detsamma. Hr Ullman har visserligen dertill både stämman och figuren, men icke teatervanan, icke förmågan att individualisera och skarpt beteckna en karakter. Det vore orättvist att begära detta af en nybörjare, sådan som han, på samma gång som det vore örskligt att man hos honom finge se något spår till allvarligt bemödande att från lärjungens ståndpunkt söka hinna en högre. Men så är det icke, han kan ännu icke begagna de yttre förmåner som den frikostiga naturen vifvit honom; och, hvad värre är, man skönjer intet tecken fill det inre Lif, som kunde försona oss med den yttre tvungenheten. Han har en vacker stämma, men han misshandlar den örfärligt. Han släpper icke ut den, han drör på bokstafven r, och, det värsta af allt, han. har accepterat den otäcka seden att af vårt vackra, svenska a göra ett vekligt och främmande ä. Hur förnämt än detta mode är; så är det afskyvärdt. Närhr U. till exempel i femte akten säger till Axel — vi skola försöka att i skrift härma hans uttal — Säg, brroderr, ärr du dödligt seärrädd;? så låter detta så illa, att hela den storartade tragiska scenen sjunker ned till ett vanligt upptåg. Vi kunna icke nog uppmana hr U. att uppmärksamma detta fel i sitt uttal, så mycket mera, som hans. stämma af naturen är vacker, och han, i besittning af denna stora fördel, bör kunna hafva en framtid på scenen. Hr Josefson, som svartebroder Knut, visade att hangått betydligt framåt sedan vi sist sågo honom. Han har den förtjensten att af sin mindre lyckliga stämma göra allt hvad möjligt är, och hans uppträdande tyder på studium och eftertanka. Mot hans uppfattning af broder Knuts karakter skulle vi vilja göra den anmärkningen, att han kanske något för mycket moderniserat honom, genom att i rörelser och gång visa en lätthet, som vi tro vara långt ifrån den smygande och listige munken, hvilken med hala, men säkra steg går framåt mot sitt mål, till dess han träffas af den eviga rättvisan. I dödsscenen var uttrycket af det inre själslidandet något för matt, och i erkebiskopens närvaro tro vi att hr J. alltför mycket blottade den ärelystne munkens inre planer, hvilka tillräckligt framträda i orden, för att behöfva biickens och åtbördens trots, dem försigtigheten bjuder honom att maskera. Hr Berndts som den gamle erkebiskopen, visade berömvärda sträfvanden att lösa sin ingalunda lätta uppgift, och vi tro att hanå: skulle lyckats bättre, om han icke fullt så mycket, som nu, i sitt första uppträdande markerat den gamles skröplighet. Det börj. dock vara en ålderstigen. man, icke en pjunkande gammal qviana, som skall framställas. En viss öfverdrift i ögonens maskering störde det annars vördiga och vördnadsbjudande i den yttre uppenbarelsen. För att ögonen skola se insjunkna ut, behöfva de icke vara omgifna af kolsvarta ringar, utan utbredning åt kinderna, och således mera påminnande om skuggan af ett par glasögon, än om de skuggor, som åldern åstadkommer. Hrir Lagårqvist och Sandstedt voro, som förut, ett par genornärliga och kärnfriska nordmannakämpar, den förre som vanligt utmärkande sig genom sn ypperliga maskering, uti hvilken konst det vore önskligt att denne skådespelare ville gifva några lektioner åt sina medbröder vid alla våra teatrar, der den allt mera tyckes tillämpas efter den enskiltes mer ller mindre lyckliga hugskott, icke efter nawarens hänvisning. Södra snällposten medförde i dag tidningar från London af den 24. Paris af den 95 gamt