Aftonbladet – 30 december 1859, sida 2

Norska storthinget har sagt sitt . Dess utgång är nu lagd i H.M. konungens händer, och det enda, som svenska ervid kan göra, är att, om möjpå hans beslut om sanktion. Dermed får det gå hur det vill. Huru vigtig än saken. är, så är doch principen cm vår fria aningsrätt öfver vår grundlag ännu are; och detta — det k a förvissad om — skolg vi icke för något inderna. svensk sida, och det uppreatt det steg, sora norska ir revolutionärt. Sådant tal ; — för att begagna ett linirigt uttryck — endast väcka förundran. Den äg inträftar ald. då norska Storthinget gör tionärt. Dertill är dt för tlokt och försigtigt i sin politik och r konservatift i sin sammansättning — n sak, som vi för öfrigt icke undra på att åra svenska yrkesbröder hafva svärt att inse, r dertill fordras kännedom om förhållansom utom landet icke lätteligen kan . Hvad den här föreliggande saken , kan något sådant så mycket mindre aträffa, som det icke är någon slags nödväntighet eller anledning dertill förhanden. örhållandet är just det motsatta. tt på den ståndpunkt, att det snart igt, att genom någon operation. vå nu vara hvilken som helst, tvinga in på den revolutionära vägen i denna ra, derest vi icke komme att bära oss åt om kompletta dummerjönsar. (Klodrianer). Den taktik, vi hafva att följa, är så enkel och å öppendagligen föreskrifven af omständigweterna, att den får betraktas som i det närnaste oangripl Blifver Storthingsbeslutet anktioneradt, saken dermed afgjord ; blifer det icke sanktioneradt, nå väl så hålla vi oss ill status quo, som, fastän den icke är önskd, likväl ingalunda outhärdlig; ty det ia vi väl åtminstone rätt till; eller är kanske ckså det olagligt? Af två onda ting väljer nan det minsta. Vi vilja hellre behålla ståthållareposten, än vi vilja uppoffra grundlasens 112 g. Det första är en konstitutionel plämpa, som vi gerna vilja blifva qvitt, om let låter sig göra; det sista är en lifsfråga. Vi kunna således icke inse, livad svenskarna skola kunna uträtta i denna sak med att ställa len på spetsen. Under alla omständigheter cke annat än förtreta oss, om det skulle lycsas dem att beveka H. M:t till att vägra Storthingsbeslutet sin sanktion. Men den triumf. som ernås med att förtreta folk, är icke stor; det är en taktik som straffar sig sjelf i längden; let är ingen oginhet eller egensinne eller nationalfåfänga, som hindrar oss norrmän från itt ingå på en kompromiss i denna fråga. Vi hafva sagt hvad det är: det är en lifsfråga för oss. I det vi försvara vår rätt till att råda öfver vår grundlag, försvara vi vår politiska existens; i det vi afstå derifrån, afstå vi från att vara ett fritt och sjelfständigt folk. Svenskarne vända sig till oss med en omöj lig fordran. Hvar skulle det sluta, om vi först gjorde detta medgifvande? Om svenskarne ville tänka sig in i detta sakens läge. skulle de dömma billigare om oss, än de göra vid detta tillfälle. Af alla fordringar, som le kunna uppställa, hafva de uppställt just den, som vi i allra sista rummet, som vi aldrig kunna medgifva, så länge det ännu finnes en gnista af patriotism, en återstod af motståadskraft qvar hos norska folket. sosse