Aftonbladet – 30 december 1859, sida 1

Fosterländsk sång). Vid ett besök i Dalarne. En kyrka mellan sjö och berg I Dalabygden står. Hon skimrar skönt i snöhvit färg; Men som kring herden får, Kring kyrkan bus och kojor stå, Och, nedanför, en ström så blå Bland dunkla Junder går. Och Säthers mångberömda dal Står drömmande bredvid. Den är så djup, den är så sval, Så stilla är dess frid. Vid suset af dess klara ström Du lullas in i ljuflig dröm Och glömmer lifvets strid. Jag följde dalens blomsterstig I nejd af sydländsk prakt; En sång nu sällsamt möter mig, Jag fattas af dess makt. Kom den utur mitt eget bröst, Var det naturens anderöst Uti förtrollad trakt? U främling hvadan kommer du Från fjerran, vida land? Från hvilken slägt väl stammar du, Från hvilken okänd strand? Och säg, hvad söker du väl här, Som stilla kan din själs begär, Ditt hjertas varma brand ?, Spörj icke så — nu ljöd mitt svar — Ej nämn mig främling här! Du sköna nejd, för mig du var Allt sen min barndom kär; Här mina fäders vagga stått, Och de till hvila sist ha gått Vid hvita kyrkan der, Ur höga Bispbergs dunkla schakt De dragit jernet fram; I forntid mot tyranners makt är oss ett nöje attkunna meddela ofvanstående tycke, hörande till en samling Hemlandstoner, som i vår kommer att utgifvas af en skald, hvars yra genom sina rena, naturfriska toner tillvunnit vig så lifliga sympatier.