Aftonbladet – 30 december 1859, sida 1

O Dalabygd, så fri, så glad, Så arm, men rik likväl! Hvar gård en by, hvar by en stad, Der aldrig fanns en träl! Din kraft är dina fäders än, Din skog den fostrar ännu män, Din frihet ingen stjäl. Behåll dig väl från smitta fri Af tidens lumpna flärd; Väl än en gång behöfva vi, Som förr, ditt starka svärd; Ännu en gång på Mora vall Din hvita här sig samla skall Tili blodig ledungsfärd. Så sjöng jag. Dalens öga log, Den silfvervåg så klar, Och vestan lik en hviskning drog — Jag tydde så dess svar: Hvi drömmer du om storm och strid? Du lefver nu i fredens tid Och svärdet rostat har. Från fjerran hörs ej minsta ljud Af krigets åska mer, Välsignelser från fridens Gud Kring landet regna ner, Djupt sofver stormen i vår trakt, Till ro sig Nordens lejon lagt, — Det ingen fara ser. Och qvällen med sin purpur kom, Och daggen föll ur sky, — Då byttes hastigt taflan om; En stormvind börjar gny, Och längst i öster växer opp Ett dystert moln på bergets topp, Det hotar stad och by. Och blixten ljungar, åskan går Och regnets skurar slå Till mark den gyllne skörd, som står Att lian vänta på. Omkring mig rasar stormen vild, Förstörd är fridens ljufva bild... : Så skall med -oss det gå. Så-skall-en! gådg den: gyllne frid Fly bort för krigets brand, Och känipas skall en större strid