Aftonbladet – 30 december 1859, sida 1

De satt en väldig damm. Och blödt för fosterlandets värn, Med tappert mod, de mön af jern, De män af Dalastam. Se, derför hit bland berg och dal Från fjerran land jag drog, Att spana fädrens ättartal; Hur vidt det går i skog, Hur djupt det in i bergen når, Hur Jångt det uppåt elfven går, Jag spörja vill med fog. Och jag vill se hur fjellen vakt Kring fädrens bygder stå, Och jag vill se hur jernet lagt I dem sin ådra grå; Jag höra vill mitt hemlands sång, Och jag vill se dess elf en gång, Den kungliga, den blå. Från Tuna slätt mot Siljans fjärd, Allt upp till Mora strand, Der Vasa drog sitt hjeltesvärd För älskadt fosterland, Jag längtar och till stranden, der Nu minnestemplet muradt är Vid höga Utmeland. I djupan skog en orgel står, Med pipor hög t mot sky: Jag höra vill hur psalmen går I furusångens gny, Den psalm med verser utan slut, Som ännu aldrig byttes ut, Men dock är evigt ny. Den ljöd för Gustaf, der han låg I vilda skogen gömd, Med mörk förtviflan i sin håg, Men ej af himlen glömd; Den brusade lik :segersång, När Christians bödelshär en gång Till neslig flykt blef dömd. Och än han brusar, frisk som då, Den djupa sång, och än Predikar månen från det blå För skogens vandringsmän; Men bor du qvar:i denna; bygd, Du !torntids kraft, du forntids dygd, — Månn här du fins isen?