ock alltid under en sadan styrelse, med saana fördelar samt med utsigter att få sådana tora påfvar, som redan flera gånger funnits, n ära att kunna kalla sig för romersk medorgare — civis romanus. VI. Nödvändigheten , att upprätthålla påfvens imliga makt, Nödvändigheten att så vidt möjligt befria wonom från allt ansvar, som drabbar andra egeringar, och att försätta kyrkans öfverhufmd i en sfer, der hans andliga myndighet varken skulle kunna inskränkas eller sättas vå spel genom hans politiska; Nödvändigheten att inskränka, i stället att utvidga hans område, på det att allt detta må sunna ernås, samt att förminska antalet af ans undersåter i stället att föröka dem; Nödvändigheten att hålla denna stats på letta sätt det politiska lifvets förmåner beröfvade befolkning skadeslös genom en beskydlande, faderlig, hushållsaktig förvaltning; Detta är i få ord hvad vi i det föregående sökt bevisa. : Såsom följd af denna bevisning uppstår en innan fråga, en ömtålig fråga, hvars lösning lock, enligt vår tanka, skall bli mycket lätare, ställd i ljuset af de utaf oss uppställda yrundsatserna. Romagnan är sedan några månader tillbaka faktiskt lösryckt från påfvens myndighet. Hon har lefvat under en provisorisk regering. Hon styres nu af en förvaltning, hvars makt sträcker sig till alla mellersta Italiens stater. Jenna skilsmessa har för henne till och med betydenheten (lVautorite) af ett fullbordadt faktum. Skall man återlemna Romagnan åt påfven? Vi vilja vid denna frågas lösning blott taga våfvedömets intressen till råds. Vi skrifva, såsom vi förut sagt, såsom katolik, vi söka endast och allenast det, som kan gagna kyrkan och försäkra dess höga öfverhufvud om den trygghet och den storhet, som Frankrike i högre grad än någon annan nation är förpligtad att förskåffa honom. Vi ha således bär icke att befatta oss med Romagnans befolknings intressen; med: den rätt, hon kan ha att gifva sig en annan regering, medde klagomål, hon upphäfver mot den påfliga regeringen, med den större eller mindre uppriktigheten hos de röster, som påyrkat ansluthing till Sardinien. Detta är ej vår uppgift. Är det för kyrkans ära, för dess öfverhufvuds myndighet nyttigt eller ej, att Romagnan återlemnas till den helige Petri arfvegods? Detta ensamt är det, svm vi ha att undersöka. VIL. Romagnan är, trots den år 1796 af den heliga stolen gjorda afträdelsen deraf; en fullkomligt legitim besittning för den påfliga regeringen. Hennes invånares uppror mot påfven är således en resning mot den lagliga rätten och mot fördragen. Romagnan, som under kejsaredömet utgjorde en del af konungariket Italien, har i kraft af 1815 års fördrag blifvit återgifven åt påfven. Så länge desså ördrag ega bestånd, är den helige fadern obestridligen berättigad att, på sätt han gjort, iterfordra denma del af sitt statsområde, hvilken gått honom ur händerna, Men ligger också detta återfordrande i påfvedömets och religionens intresse? Här vacklar samvetet, och dess känsla skiljer sig från den stränga tolkningen af den lagliga rätten. Romagnan är en laglig besittning för den heliga stolen, men är den också en nödvändig utvidgning af dess verldsliga makt? Utgör den för honom ett vilkor för makt och irygghet? Om det förhölle sig så, då förefunnes icke mer något tvifvel; frågan vore då för alla katoliker afgjord. Vi för vår del tro icke, att Romagnans rånskiljande är en förminskning i påfvens verldsliga makt. Hans område är visserligen förminskadt; men hans politiska makt försvagas ej; då den befriar sig från ett motstånd, som förlamar den, blir den moraliskt starkare. Ty, vi måste upprepa det, det kyrkliga öfverhufvudets myndighet hvilar ingalunda på omfånget af ett statsområde, som han blott med en främmande makts vapen kan bibehålla, lika litet som på antalet af undersåter, hvilka han nödgas förtrycka, för att hålla dem i lydnad; den hvilar på det förtroende, på den aktning, som påfven inger och hvilka befria honom från nödvänligheten att taga sin tillflykt till de ytterligaste stränghetsoch tvångsåtgärder; sådana äro för alla regeringar olyckliga och äro det i ännu högre grad för en furste, som bör regera med evangeliet i handens Hvad vigt ligger det väl uppå för den hel. faderns ära, anseende och storhet, huru många qvadratmil. hans stater omfatta? Behöfver han väl ett stort område för att bli ilskad och vördad? Äro ej hans välsignelse och hans läror de vigtigaste uttrycken af hans rätt? Lärer och välsignar han ej hela. verlden? Frågan gäller ej, huruvida han bjuder öfver fåeller många menniskor, Det väsendtliga är, att han bar tillräckligt många undersåter för att vara oberoende, samt att han ej nar, för många sådana, så att han ryckes med vf lidelsernas; intressenas. och. nyhetssträfvanlenas strömfåror, hvilka uppstå allestädes, der unsenliga folkmassor finnas. Påfvens vigtighet bestämmes ej af de tju;oen provinser, som han idag besitter. Boogna, Ancona och Ravenna, hvilka skiljas rån Rom, genom en bergskedja, genom sina nnevånares karakter och genom historiska ninnen, bidraga ej till Roms glans. Påfveny som tronar i Rom och: har sitt residens i Vaicanen, detta är hvad som anslår hela verllen. — Man märker knappt fursten ötver. de omerska staterna: Vi medgifva gerna, att om Romagnan fritt SKYR se TA ER JK NR RT IV RO