AVE Aa Fn okt an vo RN TE BE TEE Ne. (50,000 centner) och stenkol (18,000 centner). Nedåt linien har hufvud -akligast transporterats ved, skogsprodukter och spanmål; af sistnämnde artikel omkring 18,000 centner Påfven och kongressen, lir do Lagueronnigres nyaste breschyr. Vv Således rättfördigas en afvikelse från de normala vilkoren för en stats lif fullkomligt af både historien, relegionen och politiken. Ingenting kan vara mera enkelt, lofigt och vigtigt, än att en påfve tbronar i Rom och har ett inskränkt statsområde. För ett så stort ändamåls skull må det väl vara tillåtligt att beröfvå några hundratusen själar deras nationella lif, utan att man dock he!t och hållet uppoffrar dem och då man tillika betryggar deras välstånd och sociala säkerhet. Påfliga regeringen måste vara lika faderlig i sin förvaltning, som den är till sin natur. Den, som alla katoliker anse för sin helige fader, må ste vara en fader för alla sina undersåter. När hans statsinstitutioner hvila på andra grundvalar än dem, som i ett politiskt samfund garantera monarkens rätt, så måste hans handlingar vara desto mera oklanderliga, och om ngen kan efterapa honom, så är det maktpåliggande att hela verlden afundas honom. Vi uppfatta således påfvens verldsliga makt såsom en bild af det kyrkliga väldet. Detär ett öfversta prestadöme, men ej någon diktatur. Som ett starkt utveckladt kommunallif befriar det från ansvaret för den materiella örvaltningen, så kan det hålla sig i en sfer, som är långt höjd ötver de verldsliga ärerlenas handhafvande. Såsom medlem af italienska förbundet försvaras det af förbundsirmen. En påflig armå skall icke vara annat in en fana för den allmänna ordningen, och blifva yttre eller inre fiender att bekämpa, så illhör det icke kyrkans öfverhufvud att draga svärdet. Det blod, som i sans namn utgjötes, vore en hädelse mot den gudomliga barmhertigbeten, hvars representant han är. När han upplyfter sin hand, måste det vara för att välsigna, men icke för att.s å. En annan mycket vigtig punkt är, att katolska kulten ej må belasta påfliga regeringens undersåter uteslutande, Påfven är alla rättrognes andliga öfverhufvud. Således vore let ej rättvist, att befolkningen i hans stater skulle ensam bära de kostnader, som äro nöliga till underhåll af en glans, värdig kyrkoifverhufvudets majestät. Det är de katolska makternas pligt att genom rikliga tributer åt den helige fadern bestrida dessa utgifter, son intressera dem allesamman. På det sättet blir hans budget icke uteslutande romersk, utan internationel, liksom hans makt, hvilken i religiöst hänseende erkännes och lydes öfverallt, enär den dogm, han representerar, är samvetslagen. Sålunda vinnes ett dubbelt maktpåliggande mål: å ena sidan finner påfven i tributen från de katolska makterna en ny helgelse af allmänneligheten-och enheten i den moraliska makt han utöfvar, och å andra sidan blir han ej nödsakad att trycka sitt folk med skatter, hvilka ej kunna annat än förminska hans, anseende, när de fylla hans skattkammare. På detta sätt skulle det komma att finnas ett folk i Europa, hvilket har i spetsen för sig snarare en fader än en konung, och hvars rättigheter äro betryggade snarare genom dess furstes hjerta än genom lagarnes och inrättningarnes kraft. Detta folk skall icke hafva någon nationalrepresentation, ingen armå, ingen press, inga domare. Hela dess offentliga if skall vara innefattadt i dess kommunala if och verksamhet. Utanför denna trånga krets skall det ej hafva någon annan sysselsättning. än meditationen, konsterna, vården om sina minnen och böner. Det skall nödgas för evigt afsäga sig den ädla del af den menskliga verksamheten, som i alla länderär fosterlandskärlekens sporre, nemligen ett lagigt utöfvande af .sina själsförmögenheter eller användandet af sin karakters öfverlägsenhet. Under den helige faderns regering skall man hvarken kunna sträfva efter krigarens ära, eler efter talarens och statsmannens. Det blir en fridens och betraktelsens regering, ett slags oas, dit politikens, passioner och intressen ej kunna hinna och som ej tager i anspråk anIra. än den andliga verldens fridfulla och ugna utsigter. Det kan iake nekas att. denna undantagsställning blir i viss grad smärtsam för menniskor, lifvade af det ädla begäret att tjena, att stiga genom förtjenster, men. hvilka blifva lömda till overksamhet. Men detta är en appoffring, som man måste utkräfva af dem för ett högre intresses skull, för hvilket alla enskilda intressen måste gifva vika. För öfrigt, om påfvens undersåter äro utestängda från det politiska lifvets verksamhet, så skola de derför finna ersättning i en helt och hållet faderlig förvaltning, i skattefrihet, i deras fäderneslands. moraliska storhet, såsom medelpunkt för den katolska tron, samt i närvaron af ett hof, hvars nödiga glans uppehålles ge-l nom frikostiga bidrag af de katolska mak-ÅI kommissarie reste att revidera armåns provi