Aftonbladet – 27 december 1859, sida 4

(Införes mot betalning) 4 Fru Oharlotta Augusia Anstrins graf den 18 Dec. 1859. er du sommarns hulda blomma, hon är borta, bon är död — interns kalla flägt bar härjat bennes kinders varma glöd. saligt ler hon ifrån böjden emot oss i lilieskrud, Hon är dödens, hon är lifvets, hon är Jesu Chisti brud När vi tänka oss tillbaka på de bastigt flydda år, så bland oss hon spridde glädje, faller mången saknans ; tår 2å den Jord, som snart skall gömma engeln i sin kalla ; famn, Der vi tänka oss blott åldern söka bör en tryggad hamn När bon handen mot oss räckte, blyg och älskvärd I sitt skick, såg man själens godbet stråla uti hennes varma blick: Oeh man kände då så lifligt, at ännu på stoftets jord Vänskapen, den seuna — rena, ibland menskor gör sig spord, Stilla, from och barnsligt älsklig, trifdes hona vid hemmets härd, Lemnande åt den sin dyrkan, skiljd ifrån en stormig verld. Ordet ej, en tanklös fjäril, lekte uppå hennes mund — Men en herrlig skatt af kärlek slumrade på hjertats grund. Ej hon död är — hon blott sofver — säger Evangelium fon blott flyttat till ett bättre, till et saligare rum, Der i oförvansklig skepnad, bland de himmelskas förbund, tlon oss väntar att få skåda, då en gång vår sista stund Aandas, och vi ock få flytta ifrån jordelifvets gras Till de kära förotgångne i Guds Faders eget hus — Ack för tidigt blef han bruten bär din lätta vandringsstaf, Och för tidigt breds-den hvila mattan öfver dyster graf. Då på sommarlätta vingar åter hit den väna vår Nalkas våra kalla stränder, rik med blommor i sitt hår, Spirar upp ur tysia kulten mången berrlig blomsterknopp Tolkande ditt dyra minno — styrkande vår saknads hopp Tyst hon hviskar: gråt ej moder, gråt ej make, dyre vän— Mången fredlig stund jag kommer till er båda hem igen: Der de späda vill jag skydda ifrån verldensiarm och strid, Der er goda engel blir jag, så i fröjd som sorgetid, Djup din saknad är, 0 broder! Den är hjertats, den är vår — Men det skönsta här på jorden icke länge dröja får. Lycklig hon, som, efter striden, fann så snart de sällas ö, Då, som hon, man älskat — älskats — Ack, då är det skönt att dö! Na farväl du hulda ande, slumra fridfullt, sof i ro, — Tack för flydda glada timmar i ditt nu så dystra bo. Du bar kämpat, vunnit seger, du bar fyllt ditt lefoadsmått Och från plågorna härnere till en evig sällbet gått. Fredrik.