Aftonbladet – 27 december 1859, sida 3

den kristliga rätten, betraktade från ståndpunkten af den italienska frågan, hade uti Italien väckt stort uppseende. Beträffande Kyrkostaten föreslår dÅzeglio, satt förklara Rom för fristad och godtgöra den romerska kurian för besittningen af några små italienska provinser genom frivilliga bidrag från hela den katolska kristenheten. Beträffande Venedig yttrar hr dAzeglio: Om Österrike hade afträdt Venedig, så skulle politiskt, om också icke moraliskt, de afsatta furstarnes återinsättande blifvit möjliggjordt; men vi sakernas närvarande löge, då Österrike är i besittning af alla fästningarne, Peschiera och Mantua icke undantagna, är det enda medlet alt betrygga Sardiniens ställning och det italienska Italiens sjelfständighet, att bilda en stat, som är stark nog att ersätta bristen på försvarbara gränser och utgöra ett bolverk mot sakernas återförande till det gamla systemet, som blifvit af Frankrike inför det bifallande Europas ögon störtadt., — Mellersta Italiens ställning karakteriserar dAzeglio med. följande ord: Mellersta Italien, må man utan omvägar erkänna det, hade ringa rätt att vara stat för sig sjelf. Men menniskorna äro inga ,englar. Det gifves öfverallt svaghet, lättrogenhet och otålighet. Dessa staters befolkning har sjelf instinktmässigt känt den fara som hotat densamma, den har fruktat att den lagliga ordningen skulle blifva störd. Hvartill bar densamma väl tagit sin tillflykt genom den enhälligaste önskan, som någon sin blifvit uttalad af ett folk? Till den monparkiska principen. Men när de fordra en konung, på hvem skola de välja? Måhända på hertigen af Modena eller storhertigen af Toscana, som öfvergått till det fiendtliga lägret? Hvem annan återstår för dem än Victor Emanuel, som dragit svärdet för den nationella saken ! Den venatianska emigrationen är så bety. dande, att man beslutat bilda fem Komitger, neroligen uti Milano, Turin, Brescia, Modena och Ferrara; De till sardinska området invandrandes antal skall redan öfverstiga 50,000. Uti Ancona hade husvisitationer blifvit företagna af grefve A. Malalacari, Bonomi och Tarsetti. Dervid hade en mängd män, qvinnor och flickor, ända till 13 års ålder, blifvit arresterade. AMERIKA. Från Newyork meddelas följande om den olycklige Browns afrätthing: Brown har dött som en man och icke ett ögonblick förlorat fattningen. Han :undanbad sig religiöst bistånd. Det skulle ej skänka honom någon tröst att hafva omkring sig andliga, som kunna godkänna sina medmenniskors slafveri. Hellre såge han ett dussin slafbarn och en gammal rättskaffens slafmoder såsom sina följeslagare till galgen, ty dessa skulle uppriktigare bedja himlen för hans salighet än alla republikens prester. Klockan 11 lemnade han sin cell, sedan han tagit ett hjertligt farväl af sina medfångar, utom Cork, hvilken han ännu i dödsstunden anklagade för att hafva vilseledt honom beträffande det bistånd, som vore att vänta af de svarta... Derefter tillkännagaf Brown för sheriffen, att han var beredd. Man band hans armar, och han gick lugnt ut ur fängelset, klädd i samma drägt, som han burit under ransakningen. Utanför fängelsetörren väntade 6 kompanier infanteri och en sqvadron rytteri, kommenderad af general Taliafero, åtföljd af hela bans stab. I midten för es en kärra med en likkista. Den dömde skådade omkring i kretsen, som omgaf honom, talade med några gamla bekanta och besteg derefter kärran, som genast kördes till afrättningsplatsen, hvilken vår omgifven af militär. De civila åskådarne tillätos ej närma sig galgen. Endast åt några tidningsreferenter hade, efter ihärdig vägran, platser blifvit upplåtna. Brown gick raskt uppför schavottens trappsteg. Efter bonom gingo hans fångvaktare, Avis, och sheriffen Campbell, hvilka båda visade honom mycken vänlighet. Den svarta hufvan drogs öfver hans hufvud och snaran lades om hans hals. Avis bad honom att taga ett steg framåt å fallbrädet. Brown svarade: Då måste ni öra mig, ty jag ser ej Allt var färdigt. utom militären, som marscherade fram och tillbaka under tio minuter, för att intaga stöllning mot fiendtliga anfall. Under denna tid måste: den olycklige stå under galgen. Är ni trött? frågade honom fångvaktaren. Åh nej, blef svaret; men låt mig ej vänta längre än som är nödvändigt.o Ändtligen skedde exekutionen. Dödskampen syntes snart vara öfverstånden; likväl slog hans puls i 35 minuter. Sedan nedtogs liket och utlemnade: till enkan, som lät föra det till North E der familjen eger ett litet gods och en gemensam graf. Något försök till Browns räddning gjordes ej. : Från Rio Janeiro berättas, att kejsaren at Brasilien och hans gemål, som företagit en resa genom landet, blifvit af folket öfverallt mottagna med stor entusiasm, isynnerhet uti provinsen Bahia. Den hyllning, som Babi invånare egnat monarken, hade på sina ställen varit af en ganska reel beskaffenhet. En rik köpman hade låtit i London förfärdiga en bordservis af silfver, som kostat öfver en million riksdaler riksmynt, hvilken vid detta tillfälle förärades åt kejsaren och hans gemål. En rik possessionat förärade kejsaren 200 ståtliga hästar. Uti Buenos-Ayres hade en plötslig ministerrändring egt rum. Tvenne moderata män. Tejeda och Pena, hade ingått i det nya kabinettet. Man trodde att hufvudsyftet med denna ministerförändring var att söka sluta fred med Urquiza, under engelska sändebudets, hr Thorntons bemedling. RIKSDAGEN. Bondeståndet.