Aftonbladet – 27 december 1859, sida 3

obe Äta ör RN RE RN RS TE a ERE auktoriteten ställas i harmoni med den på de offentliga sederna (mocurs publiques), de menskliga intressena och de sociala behofven grundade konventionella auktoriteten? Huru skall påfven vara på samma gång öfversteprest (Ponlife) och konung? Huru kan det förlåtande, evangeliets man vara den bestraffande agens man? Huru kan kyrkans öfverhufvud, som exkommunicerar kättare. vara-statens öfverhufvud, som beskyddar samvetsfriheten? — Detta är den uppgift, som skall lösas. Otvifvelaktigt är denna uppgift svår. Det finnes på sätt och vis en antagonism mellan furste och öfversteprest, hvilka sammansmält i en personlighet. Öfverstepresten är bunden af grundsatser af gudomligt ursprung, från hvilka han ej får afvika. Fursten bindes af anspråk utaf socialt slag, hvilka han ej kan tillbakavisa. Hvilket är då det medel, hvarigenom öfverstepresteus uppgift finner en borgen för sin auktoritet uti furstens oberoende, utan att på samma gång derigenom råka i förlägenbet för sitt samvete? Om man ville söka lösningen af denna uppgift uti folkens sedvanliga regeringsformer, skulle man ej finna den. Det finnes i hela verlden ingen statsförfattning, som skulle tillfredsställa så olika anspråk. Hvarken genom monarkien eller genom republiken, hvarken genom despotismen eller genom fribeten kan detta mål uppnås. Påfvens välde kan endast vara ett fadersvälde; det måste mera likna familjens än statens välde. Derföre är det ej allenast icke nödvändigt, att hans område är synnerligen vidsträckt, utan vi anse det till och med väsendtligt, att det är inskränkt (restreint). Ju mindre området är, desto större blir suveränen (plus le terriloire est petit, plus le souveruin sera grand!) I sjelfva verket medför en stor stat vissa anspråk, hvilka påfven omöjligen kan tillfredsställa. En stor stat vill föra ett politiskt lif, fullkomna sina institutioner, taga del i idernas allmänna gång samt draga fördel af förändrade tidsförbållanden, af vetenskapens eröfringår och af menniskoförståndets framsteg. Detta kan ej en stor påfvestat göra. Hans lagar ligga i dogmens fjettrar, hans verksamhet förlamas af traditionen, hans patriotism fördömes af tron. Han måste antingen beqväma sig till stillastående eller ryckas framåt ända till uppresning (semporte jusg å la revolte). Verlden skall gå framåt och lemna honom efter sig. Men då kunna en Jast två fall inträffa: antingen utslocknar allt hos folket, och intet af det offentliga lifvets ädla (gånercuse) verksamhet blir qvar hos detsamma, eller också koka de ädla nationalitetssträfvandena öfver, och då måste, hvilket man redan upplefvat, den materiella makten komma den moraliska auktoritetens otillräcklighet till hjelp. -Påfvens verldsliga makt kan under dessa förhållanden endast derigenom npprätthållas, att den beskyddas af en österrikisk eller fransk ockupation. Detta är ett sorgligt nödfallsmedel (extremite), ty hvarje statsmakt, som ej eger bestånd genom nationella krafter och det allmänna förtroendet, är icke en institution, utan blott ett nödfall. Långt ifrån att deri finna ett hufvudvilkor för oberoendet, vore den för kyrkan blott en orsak till missaktning och vanmakt. Detta kan ej Frankrike, detta kunna ej de verkligt religiösa vilja. IV. Alltså är påfvens verldsliga makt nödvändig och legitim, men oförenlig med ett i någon mån vidsträckt statsområde. Den är endast då möjlig, när den afklädes alla vanliga vilkor för statsmakten, d. v. s. allt det, som utgör dess verksamhet, dess utveckling och dess framsteg. Den måste ega bestånd utan krigshär, utan lagstiftande representation och så till sägandes utan lagbok och utan lågskipning. Den är ett i sitt slag ensamt regeringssätt, som mera liknar familjens auktoritet än ett folks statsförvaltning, Under denna statsförfattning äro dogmerna Jagar. presterna lagstiftare, altarena citadeller, och de andliga vapnen ensamma äro regeringens sköld. Hennes makt stödjer sig mindre på hennes styrka än på hennes svaghet; den hvilar på den vördnad den ingifver och den lycka den skänker dem, hvilka den betager tillfredsställelsen af ett politiskt lif. Häraf följer, enligt vår åsigt, ganska naturligt, att frågan ej kan vara, huruvida påfven skall ega flera eller färre undersåter samt ett större eller mindre område. Han måste ega så mycket deraf, att han ej sjelf må bli beroende och kan uppträda i de verldsliga herrskarnes led. Denna verldsliga makt får dock icke förpligta honom att spela en politisk roll; ty långt ifrån att deri finna en borgen för sitt oberoende, skulle påfven råka ut för ett tillstånd af slafveri (servitude) för sig sjelf och en nödvändighet till sitt folks förslafvande (asservissement). Man kan antaga, att det i Europa finnes en liten jordlapp (petit coin de terre) som är afstängd från andia folks lidelser och intresI sen och som uteslutande hängifver sig åt Guds dyrkande. På denna fläck, som är förberrligad genom de största historiska minnen, har medelpunkten för iden katolska enheten efterträdt verldens hufvudstad. Rom, som fordom i sig innefattade de hedniska århundra-(u denas Bela storhet, har ett undantagsöde. DålVv det förlorade sitt politiska välde, förvärfvades det en ännu mera upphöjd maktaf andlig nati tur, och det kallas den eviga staden. Relib gionen, minnena, konsterna bilda äfven enin nationalitet. De, som lefva i Rom under kyskoöfverhufvudets myndighet, äro visserli-e gen underkastade särskilda vilkor för den soeg eiala och statsborgerliga tillvaron; men då dej a icke längre äro medlemmar af ett stort fä-!n dernesland, så äro de deremot medborgare ijv en-ärorik stad, hvars inflytande sträcker sigip öfverallt, der tron bibehåller och utbreder sig. ! o Rom tillhör således kyrkans öfverhufvud.ja Undandroge det sig denna höga makt, såjls skulle det omedelbart se sin prestigen för-,n svinna. Med en. parlamentarisk tribun, medo -— Ur 00 mk JO RR a Pr or OC BB NRA in Cue FA (JO fr 0 Et kr OJ BT EO BT