Aftonbladet – 24 december 1859, sida 1

och till och med murade bastioner. Nya, friska österrikiska trupper kastades oupphörligt dit, hbemtade i en hast på jernväg från Mantua och sjelfva Verona, då Franz Joseph märkte att här stod hans välde i Italien på sitt yttersta spel och att Solferino förmodligen redan var krigets sista ord. Den franska taktiken och ännu mera den franska krigsinspirationen — hvad italienarna gifvit namnet la furia francese — skulle dock till slut besegra både öfvermakt och naturhinder. Tredje zuåverna, hade jemte en afdelning gardesjägare redan länge arbetat med en af dessa mindre höjder, derifrån ett väldigt artilleri dels betydligt generade de franska truppernas rörelser i dalgången nedanför och på den lilla slätt, som drog sig längre bort åt Solferino till, dels gjorde det-för sardinarnas högra flygel — hela den sardinska kären stod närmast åt detta håll och sträfvade att bryta sig fram förbi Gardasjörs sydliga hörn mot Schlicks massiva linier — gjorde det för sardinarne omöjligt att tillvägabringa en tillslutning till den franska slagordningens yttersta venster. Denna backe måste alltså intagas, kosta hvad det ville. Den hade redan kostat mycket. De fran ska jägarne vöio decimerade på ett ömkligt sätt, zuaverne stormade höjden fem gånger, sex fånger, hade, mottagna med kartescher och tredubbla gevärssalfvor, måst lika många gånger vika och för hvarje gång sett. sin styrka högst betydligt förminskad. Beauvallets kompani förlorade sin kapten, snart äfven hans närmaste mn; det var till slut icke m officer qvar i tjenstbart skick. En underofficer tog kommandot; äfven ban gjordes obrukbar och måste föras ur elden. Beauvallet, oupphörligt trumpetande, alltid i spet-t sen, hade slutligen genom förhållandenas mak, kommit att sjelfskrifvet agera som förste man