Aftonbladet – 24 december 1859, sida 1

gifva i hela dess storlek — man har rätt att, om man så vill, taga detta ord endastiqvantitativ mening — detta gigantiska drama, der under en hel dags blodsarbete, under oafbrutet dån af artilleri och gevärssalvor, döfvande vapenbrak af framstörtande infanterikolonner och af ryttareskaror 1 sporrsträck, slutligen med ackompagnement af en nästan tropisk hageloch ljungeldsorkans pompösa orkester, 300,000 man sleto hvarandra i stycken och tvenne kejsare brottades om hvem som denna qväll skulle intaga den på förband beställda och länge väntande middagsmåltiden 1 Cavriana med — Lombardiet till desert. Men om Solferinobataljen i dess allmänhet icke hör till vår berättelse eller skulle här vara på sin plats, må vi dock ett ögonblick sysselsätta oss med en af dess otaliga detaljer, emedan vi händelsevis der träffa vår vän zuav-trumpetaren i en ganska intressant verksamhet såsom litet mer än endast trumpetaren rätt och slätt. Det var ett godt stycke upp på dagen; man hade redan slagits en sju åtta timmar och dock ännu utan annat resöltat än att fransrhännen trängt fienden närmare på lifvet, men blott för att finna rvårigheternafördubblade. Solferino, slagets kärnpunkt och segerns nycekel, var ännu icke intaget, churu kejsar Napoleon mot denna österrikarnes position låtit koncentrera förfärliga truppmassor och rikta ett gång efter gång upprepadt generalanfall. Den tappre, tvärsäkre och täte gamle general Camou hade ännu ej fått kejsarens bekanta hedersuppdrag: Tag bort det der för mig!, (Enlevez moi ca, Camou !). De kringliggande mindre backarne höllo likaledes ännu stånd och måste, som lika många detacherade fästningsverk, stormas och intagas en och en. la dessa höjder hade österrikarne låtit illeri; några af backarpe voro förhand befästade med jordvaller