Aftonbladet – 24 december 1859, sida 1

franska förposterna rappört om att österrikarne också verkligen närmade sig på flera håll med betydlig styrka och att flera af de fasta punkterna, de nyssnämnda höjderna, redan blifvit af dem åter besatta. På några ställen hade det till; och med kommit till affär, hvilken dock snart afbröts af den fallande natten. Till morgondagen kunde väntas ett slag. Det blef, som vi veta, det afgörande Solferinoslaget. Tredje zuavregementet hade denna afton fått sin plats vid en så kallad cascina (de i Lombardiet så talrikt förekommande större mejerigårdar), Cascina di Ghedinetta. Man hade här lägrat sig, men för att tillbringa natten i slagfärdig ordning. Talrika patruller ströfvade omkring åt alla sidor, hvarje man låg med vapnen vid sig, och man hade endast tillåt-lse att tura om med att sofva med ett öga i sender. Beauvallet, trumpetaren, skulle icke få sluta sitt öga alls denna natt. Hans löjtnant bade tagit honom med, för att på fri Band anställa en liten rekognoscering längre ut åt backar och åkerfält och småskog. Natten var ljus nog, om än ingen nordisk midsommarsna t, för att kunna företaga en dylik rekognoscering med nytta och resultat. De båda hade redan gjort en temligen lång utflygt, då de, vid att taga af om ettknä alt vägen utmed en liten mulbärsplantering,plötsligen sågo sig midt emot några soldater, hvilka med stor hast kommo: vägen fram från motsatt håll. Halte lål ropade löjtnanten, och Beauvallet var redan färdig att låta en gl signal ljuda genom den stilla natten, då det upptäcktes att det helt enkelt vär en patrull af deras egna. Hvad står på? Hvarthän? frågade löjtnanten.