Aftonbladet – 23 december 1859, sida 2

Mm Ann Österrike förr och nu. En blick på denna stora europeiska centralnakt, dess närvarande ställning och utsigter för framtiden torde ej sakna intresse i det igonblick, då en kongress emellan de stater, sm grundlagt vår verldsdels nu gällande sättstillstånd eller rätslöshet, ånyo är i bezrepp att sammanträda. Vi meddela derföre ir Times nedanstående betraktelser i ämnet, hvilka förtjena så mycket större uppmärksam1å de anställas af en tidning, som ingalunda ir afvogt sinnad emot nämnda makt, och som inser det vara af stor vigt för Englands och hela Europas intressen att på kontinenten en stat finnes, kraftfull nog att bilda en motvigt vill Ryssland å ena sidan och Frankrike å len andra. Efter att hafva visat, huru det städse utgjort österrikiska monarkiens karakter att med värdighet uppbära motgångar och att med tåamod förbereda sig till nya strider, samt sfter att ha fästat uppmärksamheten på segheten af den lifskraft, som synes utgöra grundiraget i det österrikiska systemet, fortsätter Times sina betraktelser i följande ordalag: Monarkiens närvarande ställning är ganska setänklig. Österrikes stora säkerhet under de föregående krigen och orsaken till dess förvånande lifskraft var provinsernas tillgifvennet. Ungrare, slaver, ja till och med polackar kämpade alla med nit och beredvillighet, och kejsarrikets nederlag, beklagades djupt i illa delar af detsamma. Förhållandet är nunera vida olika. Det kan förefalla som en paradox; men visst är, att icke ett enda af let stora rikets alla folk känner sig ega nåzonting gemensamt med kronan eller med riksarmån eller betraktar italienska fälttåget såsom utgörande en olycka eller vanära för sig. Namnet Österrike är numera. så idensifieradt med en blott organisation, och dess system är så hatadt af hvarje folk, som bever sig under dess välde, att de snarare söna en känsla af hopp, väckt af det faktum, att dess svaghet nu blifvit lagd i dagen. Hvem som i sjelfva verket lidit ett nederlag ir denna reaktionära, centraliserande, af prester styrda administration, som egt bestånd under de senaste tio åren, och ingen nation i hela riket synes hysa någon lust att vilja återställa statens fordna glans. Häruti ligger isterrikiska monarkiens verkliga fara. Med viträde af ett troget och belåtet, eller blott ett icke missnöjdt folk skulle Österrike kunna ;ga något hopp att återvinna sitt. fordna: intlytande inom Europa. Det kunde då alltid ill Frankrike eller Ryssland: säga: Vi äro 38 millioner; vi ha en stor och väl organise-ad armå, ehuru icke så lysande på slagfältet; vi äro ihärdiga och vi vilja behålla hvad som är vårt, likasom vi gjort tillförene. Men nu, Jå de missnöjda provinserna visa sig trumpna ach liknöjda, då halfva monarkien är nära att göra uppror, hvilket språk kan man väl föra till sina medtäflare? Tätt invid rikets hbufvudstad ligger Ungern, och man säger ej för mycket, om man kallar Ungern ett fiendtigt land. Återbringade under oket 1849 med Rysslands hjelp, ha ungrarne sedermera förlorat allt, hvars egande skulle kunnat försona lem med österrikiska väldet. Den gamla förvattningen har blifvit upphäfd, så äfven riks-) lagen; tyskt inflytande — en rivaliserande och. afskydd stams inflytande — infördt; taxorna ökade till en sådan grad, att eganderätten nästan kan anses förlorad; landet beröfvadt sitt metalliska mynt, utbytt emot öster-; rikiska papper, — och, värre än allt det öfri-, ga, romerskt prestvälde omåttligt ökadt i ettj till större delen protestantiskt land. Ungern är underkastadt alla de olyckor, som ett eröfradt land kan lida, och skulle måhända villigt emottaga czarens suveränitet i utbyte emot Wienerhofvets bigotta välde. Under sådana omständigheter är det ganska naturligt, att folket begagnar sig af Österrikes svaghet och förlägenhet; att det gör ett passivt motstånd, så länge kejsarens trupper äro tillhands med en öfverlägsen styrka, men är beredt att möta på fältet, så snart armen kallas åt andra håll. Men det är icke Ungern allena, som intagit en sådan ställning. De minst progressiva och oroliga bland de österrikiska provinserna börja nu att tröttna vid dess välde, hvilket icke förmår gifva dem hvarken inre välstånd eller yttre ära. Att nedtryckas af taxor, att nödgas föda en vildsint beväring. att dresseras till träaktig lydnad för en militärisk hierarki, och allt detta för att kejsarens! armeer må kunna inom två månader köras ur Piemout och Lombardiet, sådant är mer än hvad menskliga naturen, äfven i Transsylvanien eller :Croatien, kan uthärda. Man kan äfven vara förvissad om att ryska inflyteleer icke felats till underblåsande af missnöjet i dessa provinser. Alla längta efter att blibefriade från Österrike, eller rättare sagdt från det degraderande system, som bär detta namn. Österrike uppträder så!unda på kongressen, efter att ha mistat Lombardiet, protektoratet öfver Centralitalien, samt hotadt med förlusten af så mycket mera, att det under de nästa tio åren kan upphöra att vara en stormakt. Vi tala bär om personer, för hvilka envis-; heten är den högsta bland dygder; men vi skulle dock vilja tillråda några medgifvanden, medan det ännu är tid dertill. Det gifves ej något skäl, hvarföre icke österrikiska monarkien åter skulle kunna blifva mäktig; men det måste ske genom erkännandet af de grundsatser, som utgöra nationernas räddning. Kejsaren borde besinna, att hela hans regeringsstem är en anakronism. Han är ung nog ör att kunna frångå detta dystra efterhärmande af Filip IL, och att göra sig till chef fören stat, som kan hemta styrka i och genom de olika nationaliteter, af hvilka den är sammansatt. Hvad som provinserna ha af nöden är ingenting annat än en godregering samt de kommunala institutioner, som äro nödvändiga för att ge stadga åt en sådan. Af hvad orsak skulle väl wienerhofvet vilja framhärda i ett system, som bevisat sig vara i ytTe fr Rn AE VT LR RR Rs mr fr AE RN en