Srt CEHOLM den 22 Des. Protestantismens närvarande tillstånd i Italien. Att protestantismen, rätt uppfattad och tilllämpad, städse utöfvat ett mäktigt inflytande på utvecklingen af politisk frihet inom det borgerliga samhället, sam! att denna fribet å sin sida ej sällan framkallat protestantismen, är en för historiens vänner ingalunda obekant företeelse. Lika historiskt är ock. att protestantismen vanligen och med få undantag visat sig fortgå band i hand med den religiösa friheten, samt att dennas utveckling inom de flesta samhällen varit samtidig med den borgerliga frihetens. Vi behöfva här blott erinra om, huru sträfvandet att tillkämpa sig samvetsfrihet just var utgångspunkten för den resning, som skänkte Förenta Nederländerna sjelfständighet för den frihet, som uppspirade inom de engelska kolonierna på Amerikas kontinent, för stadgandet af moderlandets eget fria samhällsskick. Lika bekant är ock, huruledes religionsfribetens princip, tydligen och bestämdt proklamerad bland 1789 års ider, sedermera funnit en plats i Frankrikes alla kartor och konstituti ner, samt omsider efterhand vunnit erkännande inom alla de stater, hvilka på sednare tider tillvunmt sig fria författningar. Från denna allmänna regel utgör besynnerligt nog Sverze ett undantag. Här bar nemligen protestantismen hvarken visat någon inflytelse på statshvälfningarne 1719 oeh 1809, eller sått hand i hand med den religiösa friheten, lika litet som den sednare i ringaste mån fortskridit jemte den politiska; och de fjettrar, som trycka vår bekännelseoch lärofrihet, synes man hos oss först när 50 år förflutit sedan de politiska lossades, ha blifvit varse, ehuru äfven häri sjelfva grundlagen en ganska tydlig fingervisning i detta hänseende är lemnad. Hvilken mäktig och förvånande utveckling protestantismen, samtidigt med den sednaste stora politiska folkrörelsen i Italien, der nu tagit, skola vi här söka i korthet visa, hvarvid likväl torde vara lämpligt att först tagai betraktande dess ställning i nämnde land, så väl före 1848 som under perioden emellan den revolution, hvaråt sistnämnde år gaf sitt namn, och efter de sednaste statsbvälfningarne. I sextonde århundradet förefanns verkligen i Italien en talrik och blomstrande protestantisk församling. Den tillintetgjordes af förföljelserna, och de bland dess medlemmar, som undgingo bålet, funno en tillflykt i England, Schweiz och Tyskland. Under den första af de här ofvan antydda perioder egde emellertid sedermera visserligen den slags tolerans rum, som vårt lands kyrkligt konservativa kalla samvetsfrihet och beteckna såsom den enda tillständiga, så snart de ej velat innesluta berörde frihet inom en ännu trängre omkrets, nemligen hjernans kamrar. Man hade nemligen inom åtskilliga italienska stater redan förut åt inflyttade utländningar medgifvit tillåtelse att inom vissa gränser i all tystbet förrätta protestantisk gudstjenst. De äldsta af dessa sålunda uppkomna församlingar äro de i Livorno och Venedig. Det var redan för 200 år sedan som dessa båda handelsstäder tilläto engelska eller tyska köpmän, bosatta der för affärer, att samlas för att hålla gudstjenst. Här var nemligen handelns intresse mäktigare än fanstismens. Dessa församlingar ega ännu bestånd; den i Livorno räknar 250 medlemmar, den i Venedig 400. Det är emellertid ej längre än 40 år sedan, som dessa båda små församlingar och den waldensiska kyrkan, hvilken var strängt innesluten inom sina dalar, ensamt representerade protestantismen inom Italien. Det fanns visserligen protestanter inom flera andra städer, men det var först vid pass 1820, som dessa lyckades i Turin, Florens, Rom och Neapel få ansluta sig till de protestantiska makternas ambassader och sålunda vinna en något mindre osäker ställning. I Neapel finnas 7 till 800 protestanter, som ega en kyrka och underhålla en fransk pastor. Tyskar och engelsmän begagna de vid deras legat oner anstälda prestmän. De protestanter, som utgöra en del af påfvens o konungens af Neapel lifvakt, är all slags sj lavård genom egna religionslärare förnekad. Mellersta och Norra Italien ha ännu flera protestanter än det södra. I Florens räknade man före revolutionen 300, i Modena 1000, i Parma 300, i Reggio ock Bologna 40, i Ancona 44, i Milano 4—500, hvilka vid 1848 års revolution erhöllo sin egen pastor, hvilken de äfven sedan reaktionen inträdt, genom Radetskys dem visade liberalitet fingo behålla. För den gamle marskalkens mäktiga vilja måste den katolska hierarkiens motstånd vika. Dessa statistiska uppgifter äro henitade ur den i Geneve utgifna tidskriften Semaine Reliligieuse. Alla de här uppräknade religionssamfund ba det gemensamt, att de utgöras af utländningar, icke af italienare. Utom på en eller två orter hålles gudstjensten på ett språk, som icke är landets. De ha derföre ej heller: under en lång följd af år utöfvat något inflytande på massan af folket, och det är icke från dem som den nu pågående protestantiska rörelsen inom Italien utgått. Genom det 1849 i Piemont tillvägabragta nya samhällsskicket inträdde äfven på det religiösa området ett nytt förhållande. Man erhöll då en verklig samvetsfrihet; och följderna häraf visade sig innan kort. Waldenserna uppförde kyrkor i Turin, Genua, Pignerol m. fl. orter. och flera öfvergångar egde rum genom deras bemedling. Emellertid synes icke waldensernas kyrka bestämd att utöfva något genomgripande inflytande på Italiens evangeliserande. Dess medlemmar tala ej annat språk än det franska. Och likväl har redan uppförandet af berörde kyrkor verkat mycket godt. Deras bloita tillvaro lärde italienarne, att det finns någonting i verlden som kallas protestantism och att densamma protesterar icke mot kristendomen, utan mot påfvemakten. Men vid sidan af den Waldensiska kyrkan uppstodo snart i Piemont rent italienska församlingar, och dessas inverkan på folket har visat sig vara af en vida mer omfattande art. För knappt ett är sedan var denna religiösa rörelse inskränkt till Piemont. Den hade visserligen utbredt sig något litet till Florens och andra städer inom Toscana, men polisens vaksamhet hindrade den att vinna några betydligare framsteg. Efter kriget har allt detta kommit på en helt annan fot. Hertigdömena och legationerna ha infört en verklig religionsfrihet samt alla medborgares likhet inför lagen, utan afseende på deras religion. Protestanterna ha med en sällspord energi begagnat sig af denna frihet, och missionssällskaperna i Schweiz, Frankrike och England ha beredt dem en rik tillgång på biblar och andaktsböcker. En korrespondent till Journal de Geneve berättar från Turin, huruledes i trakten af Forli en liten skrift blifvit utspridd och mycket läst bland folket, hvilken har till öfverskrift: Kristus utan påfve. Denna spridning af protestantiska böcker, hvilka af många begärligt emottagas, har redan haft vigtiga följder. I Milano firas nu protestantisk gudstjenst med en offentlighet och med ett tillopp af åhörare, som under österrikiska väldet var a KE EET SSR