GilSKA SUSPIGASIUSE, UC CHE IUPTRTGIGIUGE VER erna lätt, ledigt och renlärigt affattade. uti ra 3 de Bref från Wien. M (Från Aftonbladets korrespondent). Sc Karakteren af österrikiska regeringens bebådade reformer. — Novemberordonnansen mot pressen. — I pe Publiciteten fullständigt omgifven af polissparor or och varggropar. —— Österrikiska kabinettets för q hoppning om en allmän restauration. — Kongressen.) ge Wien den 14 December. lgö Så ringa förhoppningarne också må ha vait om de utlofvade reformerna i vårt armal . )sterrike, så har ändock till och med denj8! ra obetydligaste förhoppning blifvit sviken f verkligheten. Den nya presslagen af den 7 November, hvilken skall komplettera pressagen af 27 Maj 1852, utgör tvärtom en så rundlig återgång till repressivsystemet, att re;eringens mest lidelsefulla motståndare icke kulle för några veckor sedan kunnat förutpå en åtgärd, som så mycket försvårade tidkc lingarnes tillvaro. Såsom den farligaste klip!2 van för de offentliga organerna kan 4 ij! örordningen af den 27 sistl. November beM raktas, enligt hvilken redaktör och förläggare traffas med 14 dagars till 3 månaders fän-J selse eller med penningböter från 50 till 500 loriner och till en del förlust af den ställda borgen, om de meddela falska underrättelser, liktade eller vanställda, eller falskeligen en ippgifven person eller myndighet tillskrifna 8: dokumenter, hvilka väl i och för sig icke äro di straffbara enligt strafflagen, men synas cga T nade att förnärma någon i hans sambällseler offentliga ställning eller förlöjliga honom, ller att blottställa regeringen, en offentlig myndighet eller någon enskilt regeringsorgans smbetsanseende, eller att väcka en för illmänna lugnet och ordningen betänklig ning, eller att försvaga förtroendet till regeingen.? Med afsigt har jag nästan ordagrannt anfört denna paragraf, emedan genom detta stadgande, som i sig innefattar en hel straffcodex, en fullkomlig undantagslag tillkommit, så till vida som eljest icke straffbara handlingar numera, då pressen begår dem, betraktas såsom straffbara. Då hr von Hibner, hvars inträde i polisministeren ingaf lättrogna sinnen så många förhoppningar, nyligen åter afträdde från denna sin befattning, lät hans efterträdare, friherre von Thierry, kalla till sig tidningsutgifvarne och försäkrade dem i de förbindligaste ordalag, att någon förändring i system icke skulle inträda genom ombytet af person. Snart blefvo dock åtgärder bekanta, hvilka föga rimmade sig med den nye ministerns lugnande förklaring. Flera redaktörer erhöllo varningar på förtrolig väg; men dessutom meddelade det officiella bladet några allmänna varningar, hvilka voro affattade i den vedervärdigaste österrikiska polisstil. I wienerpressens hållning visade sig snart omisskänneligt för det erfarna ögat nya spår till en osäkerhet och ett vacklande, hvilka antydde en omkastning i vinden inom de högre kretsarne. Ofvannämnda ordonnans af den 27 sistl. November har också tyvärr blott alltför mycket bekräftat dessa farbågor. Den innehåller visserligen i sina båda första paragrafer några lindringar för pressen, derigenom att den stadgar såsom regel, att koncessionen å tidning skall vid egarens död förlängas för hans arfvingar, samt att delagliga följderna af varningarne?, denna sämsta och mest raffinerade uppfinning at den napoleonska presslagstiftningspolitiken, äro inskränkta till två år. Detta är allt hvad nämnda ordonnans innehåller till fromma för pressen. Dessa mindre betydande eftergifter afsågo blott att förgylla det piller, som man gaf pressen in i de båda följande paragraferna. Hela området af underrättelser, d. v. s. meddelanden af faktiskt innehåll, hvilka utgöra det första näringsämnet för hvarje tidning och den breda grundvalen för all pressverksamhet, kringgärdas här, såvidt den österrikiska staten beträffar, af en kedja af kriminella polissnaror och varggropar, hvilka skola göra det rådligt för bladen att till sin egen säkerhet draga sig tillbaka från dessa vådliga trakter och fördjupa sig långt in i Turkiets intressanta nejder, dit den nya pressordonnansens S5 3 och 4 icke nå. De sednast förflutna månaderna ha för verldens ögon uppenbarat ett djupt lidande i den österrikiska statskroppen, hvilket endast af oftentlighetens styrkande och vederqvickande lifsluft kan botas. Just Österrike, med sin mångdelade organism och sina sedan gammalt inrotade missförhållanden, har mer än hågon annan stat behof af pressens fria, åt alla båll sig sträckande, aldrig hvilande verksamhet. Utestängandet af hvarje frisk vindfläkt af offentligheten skall bidraga till att det onda i hemlighet frodas och kräftartadt tär omkring sig, tilldess de fåkunniga doktorerna plötsligen öfverraskas af ett utbrott, son alla deras polisläkemedel icke förmå besvärja. Huru kunde man väl också vänta sig allvarliga reformer af en regering, om hvars planer under sistlidne sommar för hvarje dag allt flera och flera ljusglimtar spredo sig ut i offentligheten, hvilka lemna bevis på den makt och det inflytande, som kleresiet utöfvade i det kejserliga residenset i Wien. Under det att sistlidne vår det i alla för den stora allmänheten afsedda officiella handlingar och tidningsartiklar alltjemt talades endast om att försvara sin goda rätt, eller om ett samvetsgrannt iakttagande af fördragen 0. 8. V., yttrade grefve Rechberg, sedan han i Maj blifvit ministerpresident, helt oförstäldt, att Napoleon III:s störtande och Henrik V:s restauration vore krigets egentliga mål. Preussische Jahrbiicher meddela detta faktum såsom autentiskt i en läsvärd artikel uti Novemberhäftet, med titeln: Frankrike, Österrike och kriget i Italien,, bvarförutan anmärkes, att en hög statsman (bvarmed sannolikt menas hertigen af Coburg-Gotha), till hvilken grefve Rechberg ställde denna vigtiga förklaring, dervid sett ut som om han ej rätt trodde sina egna öron; men Österrikes minister skall med ett visst beräknadt lugn och sjelfförtroende ha tillagt: Oui! Cest ce que nous vowöns! Ni plus, ni moins! Man kunde ha skäl att förmoda, det Österrikes vid styret varande statsmän ändtligen genom sistlidne sommars hårda lärdomar skulle blifvit upplysta om faran af dylika irrvägar. Ordonnansen af den 27 November är dock tyvärr en af de många på sednare tiden framträdande symptomerna, att denna menlösa förmodan var ett misstag. Att man här inom de officiösa kretsarne är mycket nyfiken i afseende på den ställning Sverge skall intaga vid kongressen, behöfver jag knappt nämna. Emellertid tror jag att man har ringa hopp, att det protestantiska Sverge, som, hvarje gång det uppträdt på den euro el: iti kåde latsen, låtit sitt ord ng em RA mn Fr mm FRA or Hm OO TntnUcT a mh Mm vt MM ÅR Må Na rr Oh mm He OR