sista fyrk stryka, ja så — ventre saint gris, den buteljen skall pressasln Jag hoppas snarare, ni dricker den hos mig... Nummer två, ja. Det gör jag gerna. Topp på det! Men nummer ett — den är min, om förlåtelse, monsieur Jonnez! Det är nu en sådan der liten hederssak... Vi soldater oss emelSom ni behagar, min käre monsieur Beauvallet. Och när jag nu kommer tillbaka till Milano, der min son förmodligen ännu någon tid måste uppehålla sig — jag säger måsten, ehuru han i sjelfva verket ej kan ha det bättre än på signora Sandrinas vackra villa — hvad skall jag allt föra tillbaka för helsningar? Ni har dock en speciel, icke sannt? till — mademoiselle Lauretta? Till hvem ? Lauretta Cignoli, den unga flickan, den ni räddade från prestens klor! Jag bar ju sagt er, att hon också är der... Riktigt.o Er — dotter, icke sant? Liksom min son Paolo är er pojken Hm! svarade Beauvallet och strök sina mustascher. Alltså en hälsning till benne ...... Förstås.n En speciel ......n Å, hvad det angår ... Fast, låt gå för en speciel! Det vill säga, men det är detsamma... Flickan är charmant. Hon är säkert ganska vacker, efter det lilla jag såg på henne den der natten; uppriktigt taladt, monsieur Jonnez, jag var nog oartig att icke förse mig på henne, jag hade annat för händer, detta var en affär och en allvarsam affär ... Strunt i kurtisen, heder och ära framför allt! Dock, hälsa henne ifrån mig och säg henne att presen, den träftar jag väl ännu en gång! Men framtör allt, min bästa monsieur Jonnez, skall ni hälsa er son och låta honom veta att han skall icke ha någon sorg för sin abbå för detta nya skurkstreckets skull, hvarom ni varit så god att underrätta mig; detta allt blir