a ————— T det, monsieur, gör hvarken katten min eller tuppfjädern i hatten... Har jag inte rätt? Monsieur Jonnez den äldre, till hvilken detta icke korta, men med mycken liflighet förda tal adresserade sig, satt på en liten bänk under ett par träd vid landsvägen utanför staden Castenedolo, dit zuaverna nu hade flyttat sig fån Travagliato, der vi träffade dem sist. Det hade kostat honom något besvär att finna Beauvallet, men han hade icke gifvit sig ro förrän han på egna och sin sons vägnar fått trycka denne soldats hand, hvilken de voro så mycket skyldiga, och dessutom meddela bonom vissa saker och ting, hvilka Paolo lagt honom på hjertat. Han medförde dessutom flera varma helsningar från ett par sun.a skönheter. I det bela taget spelade monsieur Jonrföz bär en temligen flat roll. Han hade önskat att finna något sätt, hvarpå han utan platthet skulle kunnat visa sig erkänsam för zuavens visade oegennyttiga vänskap och devouement; men han kom icke längre än till blotta åberopandet af allt detta, och hur han för öfrigt vände sig för att komma från ljud till ting, insåg han snart att det gentemot denne man var omöjligt att taga ett enda steg vidare, utan att antingen begå rent af en dumhet eller riskera en förnärmelse. Han satt på sin bänk, trött efter en lång vandring — ty ban bade måst göra stora omvägar till fots, för att ändtligen nå zuavernas lägerplats, en omväg, hvilken dessutom hade heft sina flera äfventyr och verkliga svårigheter — och han betraktade sin orator från topp till tå, sjelf endast alltmer fåordig och nästan förlägen. Menn, sade han slutligen, detta krig tar dock en gång slut! Ni kommer igen, er trupp går måhända genom Como; ni glömmer då icke bort oss...... För fen, hur skulle jag det? Jag måste ju träffa min pojke — er son, det var en sak! Honom skall jag abselument ha reda på, det kan ni tro, monsieur Jonnåz! Jag har sagt honom det, att vi ännu dricka en butelj tillsammans och det slår in. Skulle också min