— ES signora Lauretta, har då känt denne ärans man ? Ja min herre! Äfven jag har till min lycka och frälsning mött denne man i min väg. TrEDJE KAPITLET. Hvad ni skulle kunna göra för mig, min herre! Min själ om jag det begriper! ... Icke det bittersta. I sjelfva verket har ni redan, monsieur Jonnez, visat mig den största vänskap och fröjdat mitt hjerta, så som det icke varit fröjdadt på Gud vet när, då ni sjelf uppsökt mig midt i lägret, nästan under dessa förbannade österrikarnes kulor, för att bringa mig nyheten -om er sons återställda helsa och hans välbefinnande i kretsen af vänner och anhöriga. För tusan, låt honom endast icke alltför tidigt göra sig dugtigare än ban är! Han kunde få ett recidiv, han är icke stark, min arma pojke... om förlåtelse, det är er! Min bäste monsieur Jonnez, ursäkta mig, men jag håller af den unge fyren, som om det vore min — hvad skall jag säga? min bror; kunna vi då icke hålla af honom begge? Jag skulle likväl våga tro det — och kapitalet på köpet. Första gången jag såg honom, sade jag straxt för mig sjelf: Den der är en pojke med ruter i, fast han ser spinkig ut, och mustascherna behöfva några år på sig. En österrikisk ku a kom och tog -bort den granna plymen ur hans hatt; näsvist, monsieur! Den hade på vippen kunnat taga i hufvudet i stället, sacr6 matin! Men den unge monsieur Paolo blef — ni skulle ha sett honom — rädd? Nej. fy för tusan, men han blef arg, ban höll nästan på att bli eråtfärdig af illska öfver förlusten af sin tuppfjäder. Det kunde jag förstå och det tyckte jag om. Sädan skall en bersagliere vara, -ådana äro alla goda soldater... Dieu de dieu, har jag ett kattkräk på min axel och en kula kommer och tar det bort, då blir jag inte god, monsieur! Den kan ha lof att sveda häret på mig — strunt i det! Men respekt för hvad som icke växer igen af sig sjelf, och