någon annan känsla. Han läste brefvet ännu en gång. Detta allt har dock ingen af ertrott! var hans första anmärkning. För att vara ett skämt, var detta för dumt. För att vara allvar, är det nästan något för infernaliskt, men dock dumt. Hade han satt sitt namn derunder, inföll Carlota, skulle det endast varit ett misslyckadt skämt, om du så vill, ett skämt i ändamål att på ett valdt sätt erinra mig om att jag en gång för många år sedan vändt honom ryggen med det djupaste förakt, då han tillät sig att tala till mig om sin brinnande önskan att lyfta mig upp — det var den smilande förförarens ord — ur en ställning, för hvilken han fann mig alltför — Gud vet allt hvad! Men han har aktat sig för att med sitt namns underskrift — det är först af din mun vi fått auktori.s hemlighet uppdagad — tillika lemna oss klaven till intrigen han har under ett diktadt namn och på ett sätt, afsedt att verka med säkerheten af ett dräpande gift, utfört denna sin bedrift, för att, om möjligt, kasta en hemsk skugga öfver din död och gifva din ära åt misstanken. Detta är lika uselt som fegt, det är eländigt, det är afskyvärdt, och om icke denne man är en bof, då äro heder och dygd ett munväder och som en bokstaf i sanden, den jag utplånar med min fot. aCarlotal sade Paolo, i det ban rörd tryckte hennes hand; jag ämnar icke motsäga dig, du har rätt, varma och ädla själ!... Denne så kallade vän är en genomdrifven skurk, och då den himlens nåd vederfarits mig att lefva upp igen, honom till trots, hoppas jag äfven uppnå denna andra, att kunva en gång i detta lifvet säga honom — o, du himlens skapare! Hvilket barn jag varit och hvilken narr!— att kunna en gång ropa det i hans öra, hvilken usling ur afgrunden han är. ,Lauretta kan eljest berätta dig mera om din abbö. Och med detsamma om vår hederlige zuavn; tillade la Sandrina. Åter Beauvallet! utbröt Paolo; äfven ni,