Aftonbladet – 21 december 1859, sida 1

hade varit bland de sofvande? Och hvarvar Beauvallet, hans förträfflige vän och räddare? Detta minne var det, som först och med största liflighet trängde sig inpå honom, så snart han bunnit en smula reda sina tankar och åter började känna igen sig i verlden. För öfrigt tycktes den glada öfverrasknirg, ban erfarit vid att se Carlota och fadern hos sig, lyckligtvis hafva verkat på hans nerver mera helsosamt än skakande; hans återställande gick fortare än doktorn först hade våat hoppas, och hans själ framför allt hemtade åter lifvets anda med: stora drag. Han ville veta så mycket, han bestormade de omgifvande med frågor, han ville kyssa la Sandrinas hand — det nekades honom ej — ban ville ut i denna vackra park; som han såg ligga så praktfullt solbelyst derutanför — han fick det icke — han ville åstad att söka reda på sina zuaver — det måste på det bestämdaste förbjudas honom... Acklb sade han till sin far och till Carlota den första dagen, då han, som konvalescent med fakultetens nåde, redan låg ett ögonblick ofvanpå och hade fått tillåtelse att hålla tal, ni trodde mig alltså naturligtvis för längesedan död och tant bien que mal begrafven ?, Låtom oss icke tala derom! svarade Carlota; nu, då du lefver och är vår, talom om vår lycka och låtom oss glömma hvad som varit en ond dröml Utan Beauvallet had räddad! O, denna heder ppoffrande menniska! Hur skall jag na honom?... Ni ek då riktigt mina små effekter? O, Gud! bur detta måste hafva gjort er ohdt, ni, som begge hålla så innerligt af mig!.. Men jag hade ju redan tegit farväl af lifvet! (Forts. fölier.) jag också icke varit