Aftonbladet – 21 december 1859, sida 1

Det har varit monsieur Belzebub; han håller med oss — och vi känna oss icke olyckligare för det, hal Midt under den skrattsalfva, som nu gick lös, tyckte några af de församlade sig höra ett egendomligt ljud i rummet bredvid. Det var som hade ett fönster med gensträfvighet blifvit öppnadt så det klang i rutorna. Hvad är det? frågade en. i Det är förmodligen — svarade en annan — någon, som rymmer sin väg genom Mantuas bakport, då händelsevis den franska kanonen börjat spöka härute ... Hör efterl Flera stego upp och lyssnade vid dörren. Ett nytt ljud förnams. Det var, denna gång alldeles som af grenar utaf ett träd, hvilka gåfvo efter och brötos under någon nerdansande kropp. Detta hänger på min ära icke rätt samman,, ropade Beauvallet och gaf dörren utan vidare krus en så våldsam knuff, att regeln lossnade ifrån och dörren måste gifva sig på nåd och onåd. Med ett språng stod han vid det öppnade fönstret. Det var redan alldeles mörkt, men ett ljus från något fönster i grannskapet ka tade en svag belyshing just öfver den gräsmatta, på hvilken befann sig ett stort mulbärsträd tätt utmed husets vägg. -Beauvailet skärpte sin blick för att upptäcka ett par figurer, som han tydligt hörd? prassla dernere ... Han bemärkte nu att den ene till och med ännu hängde i trädets nedersta grenar, medan den andre räckte bhänderva upp för att hjelpå kamräten ner. Änåtligen Jät den sistnämnde sig handlöst falla och mottogs af den andre, dervid han dock tycktes ha lemnat en flik af sin kappa fastnad vid grenarne. Med yttersta skyndsambet togo de derefter till fötterna och försvunno genom någonting, som kunde förmodas vara ett slags trädgård.