Aftonbladet – 21 december 1859, sida 1

tagit plats för att pokultera, var en dörr till ett annat. En af zuaverna, tillfälligtvis vår vän Beauvållet, hade bemärkt att just som de, störtande trappan upp från gatan; ryckte in att taga platsen i besittning, -hade en regel skjutits till innanför denna andra dörr. Der var således någon, som ville vara ensam; godt! enhvar är herre hos sig. . Emellertid var det en möjlighet, att den, som uppehöll sig derinnanför, icke i hastigheten beräknade, att sedan det yttre rummet på detta sätt blifvit upptaget, kunde ban oförmodadt finna sig belägrad för en rasande obestämd tid, såvida han eljest kände någon olust att begifva sig ut derifrån genom klungån af främmande soldater; något som kunde våra rätt gement, till exempel för ett fruntimmer, positol. I sjelfva verket Var också detta en fångenskap, som efter all anledning skulle komma att räcka länge nog, ty sällskapet derute var af den sorts folk, som icke just hade brådtom att bryta ett gladt lag. En sanning är det; att det till och med redan började bli sent, men ännu visade sig hos ingen någon öfveivägande lust att begifva sig derifrån. Tvärtom; det började först nu bli riktigt med besked trefligt. Ännu flera vinflaskor kommo in, ännu flera sånger uppstämdes. Hade rummet medgifvit det, skulle en liten ballett å la cancon visserligen icke låtit vänta på sig; som det nu var, dansade man der man satt, hvar på sin stol, med armarna, med hufvudet, med kritpiporna. Har ni hört, sade en af värdarna, hvad som nyligen passerat i Mantua? Nej, nej! Ni miste nog en kaiion vid Magetita, icke sannt?, å Icke vi, gardet. Men det var en struntkanon.