Bondeståndet. Öfverläggning om . hemmansegares representationsrått. (Forts. fr. fredagsbl.) Olof Persson från Gefleborgs län anförde: Det är ostridigt att en förändring och en förbättriug uti representationssättet är af högsta behof påkalladt, ej mindre i anseende till lagstiftningen, än synnerligast med afseende på den svenska folket tillkommande urgamla rätt att sig sjelf beskatta. Också hafva många och starka röster höjt sig för en reform i detta afseende. Likväl har jag ej kunnat förnimma, att den yrkade reformen bestått deruti, att de, som förut tillhört något annat riksstånd eller innebaft ordinarie beställning i rikets tjenst, borde inrymmas i bondeståndet. Lika så litet som dessa personer sjelfva yttrat sin benägenhet att inkomma i detta stånd, lika så litet vore också derigenom den ändamålsenliga representationsförändringen vunnen. Bondeståndet representerar redan en mycket större folkmängd och ett mycket högre skattebidrag än som notsvaras af dess egande fjerdedel uti lagstiftningen och beskattningsrätten. Skulle ännu flera medlemmar intagas, och ståndets andel i beslutanderätten förblifva enahanda, så blefve missförhållandet ännu större. Härförutan kan jag icke undgå att anmärka, att, såsom jag uppfattat grundlagens bokstaf, anda och mening, om än det hvilande förslaget antoges, sådana personer, som förut tillhört annat riksstånd eller innebaft ordtnarie beställning i rikets tjenst, i alla fall iche skulle kunna komma att anses valbara eller valberättigade i detta stånd. Så länge som det stadgande qvarstår i grundlagen, som egentligen utmärker ståndsskilnader, nemligen, att allmogen skall inom sig, af bondeståndet, välja riksdagsmän, så lära väl icke sådana personer som de nyssnämnda kunna komma i fråga, hvarken att vara valberattigade eller valbara. Ingalunda har hvarken statsrådet, generalen kronolänsmannen med sitt afskedstagande öfrergått till den samhällsklass, som förstås med allmogen eller bondeståndet. Äfven sedan de lemnat statens tjenst, fortfara de att tillhöra sin klass och sitt stånd; och det anförda grundlagsstadgandet är alldeles tillräckligt att utesluta dem ifrån bondeständet. Samma stadgande har också hittills ensamt varit tillräckligt. att utesluta alla i fjenst varande embetsmän. Emot dessas representationsrätt i detta stånd bar hittills icke funnits något specielt förbud; men sådant oake tadt har det väl aldrig kommit i fråga att de kunnat väljas till riksdagsmän i bondeståndet. I ika öfverflödigt hade det afven kunnat vara att hafva ett särskildt förbud för afskedade embetsoch tjenstemärs representationsrätt i detta stånd, men stadgande: är hafva tillkommit i anledning deraf, att händelsevis någon afskedad tjensteman inkommit i bondeståndet, som ansetts icke väl hafva bevakat dess intresse. 1723 års riksdagsordning innehöll Allmogen i hvart härad välje sin riksdagsman af sjelfva bondeståndet, som inom häradet bor och bofast man är och tills förene icke i något annat stånd ellsr beställning stått hafver Vår grundlag innehåller ännu alldeles detsamma, ehuru i litet förändrade ordalag. Vid sådana förbållanden anser jag att, om än dem föreslagna grundlagsförändringen antages, de afskeddade tjenstemännen skola hädanefter, lika så litet som hittills de i tjensten qvarstående, AV kunna anses representerade i bondeståndet; och då at föreslagna vya stadgandet således är vtar allt ändarkål yrkar jag afslag å detsamma. Jonas Andersson tyxte, att denny fråga hörde till dem, om hvilka man kunde rj stänka, ar egevnyttan talar för elle not, och Ens att ondast al fråkonkupde-otiAX ONKa-e — i fatt PS en olika uppfattning ere Gerföre respektera: så väl den enes som dx eudres öffertygelse. Talarens egen åsigt är betot sedan förra riksdagen. Sedandess hade han ib? haft anledning att ändra sin öfvertygelse att föändringen skulle vara nyttig så väl för ståndet enWidt som för det allmänna. Tvärtom hade han user tiden mellan riksdagarne fått ännu mera stödlör denna öfvertygelse så väl genom samråd med Wmmittenter som af allmänna opinionen. Emelleid tycktes det såsom skulle de flesta hysa farhägt för förändringen. De hofvudsakligaste skäl mas emot densaxMa anfört vore att man icke skulle kyp3 Pa ständsfördelningen, emedan sådant skulle afosspa en genomgripande representationsreform, desrill säga man fordrar allt eller intets. Hvad -På vi vunnit vid föregående riksmöten mes! sådan sats? Kunna vi icke befara att sara taktik äfven i framtiden skall leda till sar å resultat? Es fullständig representationsrefm kan svårligen finnas på en gång; erfarenheen har deremot vist, att större reformer måste möjliggöras genom mindre föregående förändringar. ätt slut måste blipgå den skadliga och orimliga ståndsfördelningen, och derföre måste något göras. Det är således besynnerligt att de, som önska slut vå s åndsfördelningen, aisäga sig hvarje mindre örändring, som ovilkorligen skulie leda till målet. De starka ståndsfördomarne kunna icke häfvas, utan nåste swåningom undanrödjas. Föregående talare ade visat att billigheten och rättvisan fordrade att le, som icke hafva representationsrätt, få en sådan, ;ch motståndarne säga, att de böra hafva en sådan; nen icke i detta, utan i de andra stånden. Talaren rodde också att så skulle komma att ske, om de vär skjutas bort. Han är öfvertygad, att det stånd, om förökes till antal och egendom, förstärkes, och an kunde icke fatta hvarföre bondeståndet, genom tt vägra inträde åt de ifrågavarande hemmansearne, ville skjuta från sg denna förmån till fördel ör de öfriga stånden. Borgareståndet hade redan ppnat sig för stadsboerias inträde, utan anhat unlantag än för sådana ejare af hus eller tomt, som ro adelsman eller prestr. Det fordras nu blott att n mycket stor jordegaeklass äfven ingår i borgaretåndet, för att den ötyervigt, bondeståndet nu har i olkmängd och egendon, skall reduceras till ett lika proportionerligt förhålande till de andra stånden om dessa nu häfva til bondeståndet. Det vore anydt att den bildning, som genom denna samhällslass skulle tillkomma bondeståndet, vore för detsamna obehöflig. Är d icke det anseende bondetåndet åtnjuter en föjd af de insigter detta stånd ger? Åtminstone bord väl icke okunnigheten kunna känka några rättighter Emellan herre och bonde innes numera ingen markerad skilnad. Icke kan