er, vet hvad som står skrifvet snart sagdt på lad i denna historia att, ehligt den gamla ettspolitikens läror, betyda folken intet i fråga estämmandet af sina egna öden, utan betraktas om en egendom, om hvilken furstarne kunna si mellan öfverenskomma efter behag, och att tarne dervid icke äro bundna af några förpligtel mot folken icke ens af någon ed. Jag behöfvi cke här framdraga några bevis; bvem fin es vi om icke uti den förflutna tidens politik erinrar meralens, rättvisans och hederns lagar, som g för menniskor i allmänhet såsom rättesnöre för handlingar, utaf ett fullständigt förnekande åf nå iernas rätt att bestämma öm äg sjelfra, allt ifråft wienerkongressen till närvarande tid, uti de storä nakternas förfaringssätt emot Grekland, Polen, Belt ien med flera. Och hvad är det väl annat än den Frånvaro af moral i politiken, som gör att man i detta ögonblick, då alla folk önska och behöfva ett stadgadt fredslugn, det oaktadt ser de stora makterna öfverbjuda hvarandra uti rustningar, under hvilkas finansiella följder folken slutligen måst digna, eller som åtminstone hindra ett allmänn: välstånd. Nåväl, mina herrar, jag anser att statern af andra och tredje ordningen hafva en stor och helig kallelse ätt uppfylla i detta fall, att i furstarnes råd söka göra morälen gällande i politiken, att söka arbeta för n annan grundsats; för fred, för afväpning och för, hvad en annan talare förut i förbigående vidrört — för ett friare konstitutionelt stats skick. Men för att dessa staters regenter skola kunna appfylla denna bestämmelse, är det åtminstone, ei ligt min öfvertygelse, i hög grad nödvändigt, att de anderstödjas genom påtryckning från nationerna sjelfva. Det är nemhgen icke alldeles otroligt, att; dessa regenters ombud, riär de kortima tillsammatis! med de stora och absoluta makternas, Eurina förtillas antingen af desednares förespeglingar och deras för. bindlighet eller ock deras hotelser och föreställningei? om sin egen obetydlighetjemförelsevis. Det är då nyttigt, att ett sådant ombud medför den påminnelse från sin egen nations representanter, som qvarhåller honom på den rätta vägen; men äfven om han, såsom man med visshet bör kunna antaga om en svensk fullmäktig vid den blifvande kongressen angåen: e Italien, sjelf är intagen af den lifligaste önskan a.t verka för det ädla folkets sjelfståndighet, så kan det icke vara annat än gagnande att kunna stödja sig vid åberopandet af en sådan opinionsyttring, som här nu är i fråga. I fall det behöfdes, skulle man ock kunna visa gagnet af den nu föreslagna adressen genom en bliek på en af vårt lands vigtigaste politiska tilldragelser under en förfluten tid. Det ärnumera af tryckta historiska handlingar utredt angående den så kallade 1812 års politik, att innan svenska regeringen nämnde år tog sitt parti, var det en tro hos hela allmänheten, hos armån, ja till och med hos hofvet och hos personer inom den kungliga familjen, att Sverge skulle uppträda emot Ryssland för att återfå Finland, och en allmän en tusiasm häröfver beskrifves ha varit rådande. Poli tiken tog, som man vet, en motsatt riktning, och hoppet om Finlands återfående försvann. Jag hemställer emellertid, huruvida det är antagligt, att detta hade skett, i fall det allmänna tänkesättet då hade funnit ett uttryck i en adress från representa tionen till konungen. Jag anför detta, icke för att äteruppväcka det förflutna, utan emedan exemplet synes mig lemna ett ytterligare bevis på ändamålsenligheten af den nu föreslagna adressen, hvari jag ber att få instämma. Hr Dahm. Sedan jag begärde ordet, hafva flera talare yttrat sig, och dervid framställt den åsigt, som jag ämnat uttala. Mig återstår derföre föga annat än att förklara, att jag hufvudsakligen instämmer i de åsigter, hvilka af herr Ekholm blifvit närmare utvecklade. Endast en sak, som flera talare vidrört, skulle jag önska få något starkare accentuerad; man har sagt sig vara fullt öfvertygad derom, att Sverges regering skall uppträda på kongressen på ett sätt, som är värdigt ett fritt, aldrig underkufvadt folk. Och just derföre att jag är härom lika fast öfvertygad som någon annan, skulle jag så gerna vilja unna Sverges konung och dess sänd bud den förökade styrka, som måste uppkomma af medvetandet att bakom dem och deras ord står ett helt folks mening. Jag anhåller också att få förklara, att jag icke känner något upphöjdare i forntidseller samtidshistoria än ett folk, som sträfvar att förvärfva och med laga stadgar befästa sin politiska och sociala frihet, såsom grundvilkoret för all högre utveckling; att jag följaktligen hyser varmt deltagande för mellersta Italiens folk. och önskar, att de må få tillgodonjuta sin obestridliga rätt att utan främmande inflytelser i ro ordna sina inre anmgelägenheter. Jag önskar detta så mycket mera som jag tycker mig finna en viss likhet i deras ställning med vår egen 1809. Det vill synas, jag påstår derföre icke att så är, som skulle Söderns folk af Nordens hafva lärt, huru en ombildning kan ske på skarpaste allvar utan blod och utan bitterhet. Jag kan derföre icke annat än biträda herr Lallerstedts förevarande motion. Hr Briksson. Enär det icke kan vara annat än för den goda saken nyttigt att ombuden från de mindre staterna hafva att åberopa sådana påtryckningar från folken som den, hvilken här blifvit föreslagen; och enär desamma icke kunna ega rum genom enskiltes opinionsyttringar, utan måste komma från nationalrepresentationen om man skall kunna tillmäta dem någon betydelse, så finner jag för min del motionen både lämplig och önskvärd ooh får på det varmaste förorda densamma. (Forts.)