svärdet för trosfriheten i Tyskland, och vitorde böra I n se oss väl före, att vi ej fördöma ett af de vackre-Åa ste bladen i vär historia. b Hr Boman. Det är onekligt, att motionen för-Åo anledts af ett ädelt syfte, som minst bör kunna missI t förstås af ett folk, hvars egen frihet varit hotad rf och verkligen för en tid undertryckt. Men äfven Ih fastän så är, tror jag det vara obetänkt att ingå s till regeringen med önskningar huru Sverges ambas-f sadör bör förhålla sig vid den blifvande kongressen. Jag kan ej föreställa mig annat än att regeringen alla fall skall veta att handla i öfverensstämmelse med nationens önskningar. Jag anser, att ett uppträdande från ständernas sida på sätt föreslaget blifvit är så mycket mer olämpligt, som jag vill återföra i minnet huruledes, då -år 1853 vestmakterna hade förklarat krig mot vår egen arffiende, regeringen då, oaktadt kriget fördes snart sagdt invid våra egna kuster, förklarade sig ämna iakttaga en sträng neutralitet, en politik, för hvilken ständerna hemburo regeringen sin tacksamhet. Det skulle der före väcka förvåning hos vestmakterna, om ständerna nu skulle uppträda med bestämda önskningar, och jag yrkar derföre att vid motionen ej må fästas något afseende. Hr Palander. Ingen kan undgå att erkänna motionärens ädla syfte och att i den värma, hvar med motionen blifvit omfattad, se ett bevis på den sympati, hvilken svenska folket hyser för de italien ska folkens frihetskamp. Men jag kan likväl icke undgå att önska, det metionen ej blifvit afgifven, enär enligt 11 regeringsformen konungen eger att ensam, på sätt honom lämpligast synes, låta bereda och handhafva sådana mål, som angå rikets förhål lande till främmande makter, och man bör tro att han skall bandla värdigt detta höga förtroende. För att sätta regeringen i tillfälle att känna representationens och folkets tankar är det tillräckligt att hon får veta att motionen blifvit väckt och med hvilka sympatier den blifvit omfattad. Om regeringen vill inhemta ständernas åsigt, så kan hon äska tillsättandet af ett hemligt utskott, och jag hemställer derföre till motionären, att han måtte återtaga sitt förslag. Hr Ekbolm. Då tilförene frågor af denna beskaffenhet blifvit bragta ä bane inom representationen, har det ofta händt att de blifvit mottagna med ett förnämt leende. Men detta är en orana, som bör bortläggas, på det att representationen må någon gång söka göra sitt inflytande gällande uti frågor, som röra civilisationen och humaniteten. I andra länder — jag medgifver visserligen ats det är sådana, som ega mera inflytande på verldshändelserna än ett litet folk, såsom det svenska — i andra länder är det vanligt att regeringen interpelleras uti representantförsamlingarne att gifra tillkänna sina åsigter rörande den yttre politiken, och det händer ofta, att de åsigter, som dervid visa sig vara rådande hos folkets ombud, kunna föranleda ministerförändringar och att regeringen förmås att beträda en annan kosa än den bon förut fullföljt. Jag hyser för min del lika stort förtroende till vår regerings afsigter i förevarande fråga som någon annan, men om man utginge från det antagandet, att man i allt skall hysa ett oinskränkt förtroende, hvarföre behöfde då ständerna sammanträda? Det blefve i sådant fall en fullkomlig statslyx. Jag anser för min delicke blott att ständerna kunna och böra gifva tillkänna sina tankar i en fråga sådan som denna, utan äfven, att den mening, som af dem yttras, ej torde vara af så ringa vigt I afseende på underhandlingarne, Det är väl möjligt att Sverge ej kan utöfva mycket inflytande på kongressen, då det blott är en makt af andra eller tredje rangen; men då Sverge nu, likasom vid wienerkongressen, blifvit kalladt att deltaga i makternas rådslag, så måste det äfven gifva sin mening tillkänna. Jag är för min del öfvertygad, att vår regering skall afgifva sin röst för frihetens sak, och just derföre tror jag att en meningsyttring från ständerna skall gifva mera eftertryck åt hennes uppträdande och att, om än adressen skulle först något sent hinna öfverlemnas, den inom representationen uttryckta mening likväl icke skall ha gått för regeringen förlorad. Jag yrkar motionens remitterande till ekonomiutskottet. Hr Grenander. I det fasta hopp att motionären ej återtager sitt förslag, beder jag att få med min röst understödja detsamma, dock med enahanda förbehåll som hr Weern i afseende på uttalandet om nonintercentions-grundsatsen. Genom personlig beröring med Italiens folk har jag haft tillfälle att blifva öfvertygad derom, att om någon antipati mot dessa folk förefinnes hos främmande nationer, så måste den förvandlas till den lifligaste sympati, när man lärt att känna dem; en kännedom, som dock icke vinnes ensamt genom beröringen med hotellvärdar och vetturinos, utan med sjelfva folket. Man finner då äfven, att om något skäl förefunnits till den ogynnsamma mening, som varit rådande om italienarne, så härrör detta ensamt från de olyckliga religiösa och politiska förhållanden, uti hvilka de varit försatta. Hr Schwan. En föregående talare har trott sig finna, att 11 6 regeringsformen skulle lägga något hinder i vägen för aflåtande till K. M:t-af en adress, sådan som den, hvilken här blifvit föreslagen. För min del kan jag icke finna, att denna paragraf derom innehåller ett enda ord. Deremot stadfäster riksdagsordningen 60:de 4 rikets ständers grundlagsenliga rätt att till konungen ingå med petitioner hvilket ämne som helst, och hänvisar ti:l regeringsformens 89:de 4 i afseende på sättet och ordningen för sådana frågors behandling. Med afseende åter på det mäl, för hvilket denna rättighet na blifvit föreslagen att begagnas, så tror jag visserligen, att icke någon, som följt med de inträffade händelserna uti Italien, kan undgå att känna den lifligaste sympati, det varmaste deltagande för de för inre och yttre oberoende kämpande folken; men jag kan dock icke undgå, att se den genom motionen å bane bragta frågan utur en annan synpunkt än de talare, som hittills yttrat sig. . Jag är skyldig att redogöra för min uppfattning af saken. Det är otvifvelaktigt att hos hvar och en, haru aflägse han än må booch huru litet han än känner det italienska folket, en bjertlig och liflig önskan förefinnes, att det slafveri måtte upphöra, under hvilket detta folk suckat. Men jag kan ej undgå att, med afseende på hvad den förste talaren yttrat, erinra derom, att Sverge för 300 år sedan på egen hand afskuddade sig ett främmande ok. Detsamma kan hvarje folk göra, och olyckligt det, som ej i sådant hänseende litar på sig sjelft. Men vi kunde det derföre, att vi voro ett litet men enigt folk, hvaremot jag fruktar, att hvad som gör dåt svårt för Italien är, att der icke torde råda större enighet än den, som hos oss för närvarande förefinnes på ömse sidor om fjellryggen. Det är således icke med afseende på Italiens sjelfständighetsstrid, som jag biträder motionen, utan det är derföre, att det konstitutionella systemets öde hvilar på kongressen, derföre att dess framtid beror på hvad som der kommer att afhandlas och beslutas. Det är emedan jag hoppas, att svenska regeringen skall vid kongressen understödja utbredandet af denna princip, hvilken utgör de nationers förnämsta styrka, hos hvilka den gjort sig gällande, och emedan jag tror, att hon dervid kan hafra ett stöd uti folkrepresentationens uttalade mening, som jag understödjer motionen. Men jag önskar framgång åt densamma issin helhet, eme: den jag ingalunda kan dela de af en annan talare yttrade åsigter om non-interventionsprincipen, hvars kränkande medfört tillräckligt många olyckor för att man icke skulle önska, att densamma en gång vunne verklig helgd uti folkrätten... aue motionen först här pBrastes, ullstär jag, att jag föreställde mig att några invändningar mot remissen deraf skulle korama att tramställas. Hvad en värd talare nu i detta hänseende anfört om svårigheterna att i tid medhinna frågans behandling, i följd af våra tunga riksdagsformer, har redan till en del blifvit besvaradt; men jag ber få tillägga, att då motionen icke erfordrar ! någon utredning af sakförhållanden, utan afser ut-! tryckandet af en ganska enkel önskan, så kan något ! hänskjutande från utskottet till en afdelning ingalunda erfordras, och utskotteis utlåtande kan således tan svårighet luom få dagar blifva färdigt att lägsas på ständernas bord. Jag kan icke heller dela len talarens mening, som ansett för det sökta ändanålet tillräckligt att motionen i detta stånd blifvit ippläst, och att den derföre kan eller bör återtagas. Ivärtom tror jag, att om man ock skulle anse dess ramställande icke vara al behofretpåkalladt, såsom n påtryckning på regeringen i den af motions-M invisade riktningen, så blir det, just derföre -ct den Nlifvit framställd, en nödvändighet, att riksstånden! å tillfälle att yttra sig deröfver, ty-det kunde anvars lätt hända, att motionens återtagande på vissa åll oriktigt tolkades såsom en följd af bristande ympati. Förhållandet härmed är ungefär detsamma om med vissa adresser, som stundom blifrit förelagna att afgifvas till höga personer för att beyga tänkesätt af vördnad och tillgifvenhet eller anra af några tillfälliga händelser föranledda känslor. Någon gång kunna sådana adresser synas öfverflöliga, men när de en gång blifvit väckta, så anser nan grannlagenheten fordra, att de icke afslås. Här r det nu fråga om något vida mera; det är icke lott grannlagenheten mot person, det är grannlageneten mot en stor och helig grundsats, som bjuder tt förslaget, en gång väckt, får det understöd, som et otvifvelaktigt också kan påräkna. Det haräfven lifvit yrtradt, att atgiffandet af en adress i enliget med motionens innehåll kunde synas förutsätta tt tvifvel om regeringens tänkesätt i den italienska rågan. Denua farhåga synes mig ogrundad redan erföre att det icke gerna kan vara möjligt för en vensk konung att med sin röst vilja bidraga till en del nations förtryckande under utländskt ok, men eremot finvas flera skal, som tala för att Sverges egering, äfven om man icke tviflar på dess tänkeätt i detta fall, beböfver understödjas af en opiniet hr RN i ÖT SOK Pre rr oo cmJd MH Me HD 2 ps ye, em AK rara