ningar af antingen krnristalliniska berg, eller sandoch krosstensåsar, hvilka emellan sig innesluta mest långsträckta, trängre dalgångar, der naturen sjelf nedlagt systemet för vattenafloppet i de dessa dalbottnar åtföljande vattendrag med sina sidotillopp., — Utan att vilja förneka detta förbållande, måste jag dock anmärka, dels att undantagen från denna regel äro ganska talrika, dels ock — samt hufvudsakligen — att landtmannen är föga belåten med att veta hvad väg vattnet skall gå — hvilket han dock ganska ofta icke kan se — så länge han icke vet om detta aflopp är så beskaffadt, att det medgifver torrläggningen af hans fält och afdikningen af hans kärr och mossar. Svergeär icke något bergsland, der strömmarne hastigt och på kort väg uppnå hafvet. Våra strömmar hafva en lång väg att gå, som ytterligare ökas genom deras mångfaldiga krökningar, och den tid af året (våren), då det är angelägnast för landtbrukaren att hastigt blifva af med det skadevatten, som besvärar hans jord, äro de vanligen öfverfyllda och emottaga det ej. Deras lopp är i allmänhet långsamt och uti få eller ingen af dem regleradt. Vattenhöjden iströmmarne uppdämmer vattnet i de mindre åarne; genom dem uppdämmes det i bäckarne, och så ända upp till landthöjden. Just på och nära omkring dessa landthöjder ligga de stora vattensjuka sträckorna, ofantliga kärr och mossar samt äfven periodiskt vattendränkt hårdvall, med en så död nivå, att det ofta är ganska svårt att utan noggranna och vid: sträckta afvägningar bestämma hvaråt afloppet skall ledas. — Blott i Jönköpings län lära (enligt något varierande uppgifter) finnas mellan treoch femhundratusen tunnland kärr och mossar, och öfver hela riket går säkert den af skadevatten besvärade, ännu ouppodlade, men odlingsbara jorden till flera millioner tunnland. Våra agronomer intyga också, att det ganska ofta inträffar, att man söker afleda vattnet på orätt väg, och naturligtvis misslyckas. Hvar floddalarne äro och hvar vattnet rinner ser man nog; men då en jordbrukare vill odla en sank trakt, är kunskapen härom ej alltid tillräcklig. Man måste mycket ofta undersöka hela afloppssystemet af bäckar, åar och strömmar, för att få veta hvar hindret för vattnets aflopp ligger. Hvad är vanligare än att få se en bäck eller 3, som har tusentals tunnland vattendränkt mark omkring sig, utan att egarne af denna vattendränkta mark kunna bestämdt uppgifva, om det är möjligt att sänka dess bädd och således göra dess stränder odlingsbara. Till och med i den provins, der hr B. bor, hafva vi ett alldeles färskt exempel, att en af statens skickligaste agrönomer var nära att förklara en odling overkställbar (emedan marken låg blott en fot högre än ytan af den sjö, dit vattnet rann, och som ej kunde sänkas), då han tillfälligtvis blef uppmärksam på en annan närgränsande dalgång, dit en sedermera verkställd afvägning visade att vattnet kunde ledas. — Hade en allmän afdikningsplan varit uppgjord och hydrografiska kartor upprättade, så hade en blick på dem upplyst förhållandet och gjort slut på all ovisshet. Dessa äro de skäl — jemte många flera, som ej utrymmet tillåter att anföra — på hvilka jag, oaktadt hr B:s anmärkningar, måste förklara min öfvertygelse i detta fall vara orubbad. Det återstår att skärskåda hr B:s andra hufvudpåstående, som innefattar ogillandet af det sätt, som akademien föreslagit för upprättandet af den allmänna afdikningsplanen med hvad dertill hörer, och hvarvid jag mötes af den oväntade företeelsen, att hr B. icke synes veta hvad akademien har föreslagit. Hr B. uppträder nemligen mot nyttan deraf, att staten verkställer de allmänna afdikningarne, hvilket är en helt annan sak, hvarom akademiens förslag icke handlar, annörlunda än genom att fästa regeringens uppmärksamhet derpå, att det anslag, som ständerna redan vid flera riksdagar för sådant ändamål anvisat, torde behöfva ökas, om saken genom de föreslagna undersökningarne vinner en större omfattning. Emellertid vederläggas de ogrundade farhågorna äfven härutinnan, både af det anförda exemplet från Skaraborgs län, som visar att utförandet af de stora afloppen genom statens försorg varit fullt ändamålsenligt, och af de utaf ständerna, i en lång f:ljd af år, för vattenafledningsföretag beviljade anslag. Men ännu en gång: Detta är en sak för sig, om hvilken nu ej var fråga, Vidare påstår hr B., att akademien föresla-. gt bildindet af en särskild kår nivellörer. — Detta är ingenting mer eller mindre än motsatsen af hvad hon gjort. Just för att icke behöfva bilda en msärskild kåro, yttrar akademien, att god tillgång på sakkunniga personer eger rum bland officerarne vid indelta armån, af hvilka många finnas som deltagit i topografiska kårens arbeten under flera års tid och följaktligen besitta er:orderlig kunskap i fältmätning och afvägning samt, jemte topografisk och hydrografisk omdömesförmåga, emenligen ega åtminstone någon insigt i de förhållanden, som röra landtbruket, hvar i sin ort.o — Så lyder 1856 års betänkande, hvilket föreslogs att äfven nu intagas i akade-; miens framställning. Hvarifrån hr B. fått sin särskilda kår nivellörers, är mig omöjligt att förklara, och någon vederläggning af invändningarne mot det föreslagna sättet synes så mycket mera obehöflig, som detta sätt icke blifvit af akademien föreslaget och således endast existerar i hr B:s egen föreställning. Slutligen har hr B. ogillat att jag i min reservation omtalat, att af de 12 ledamöter, genom hvilkas motstånd förslaget föll, flertalet icke var jordbrukare.n — Detta är dock blott ett enkelt faktum, som jag ej trott behöfva bemlighållas, och som jag anfört utan alla anmärkningar. Likaledes tadlar hr B. att jag omtalat, det 6 af de ofvannämda 12 1edamöterna år 1856 röstat tvärtemot sin nuvarande åsigt. I alla debatterande församlingar är det dock mycket vanligt att sådana erinr.ngar göras, och det kända, klassiska svaret är: att man blir klokare madbannnigar) I--ucssa tvenne fakta kan kallas att vilja förtrycka en fri öfverläggning och fri votering, derom är hr B. ännu skyldig beviset. Tyvärr måste jag hos hr B. anmärka samma omkastning i åsigter, och det på mycket kortare tid än 3 år; ty hvad han på första spalten af sin. i Aftonbladet införda uppsats medgifver och ej ens hört någon bestrida — eller att akademiens förslag var nyttigt och verkställbart — det nekar han i den andra spalten tullkomligt och söker i hela sin skrift gendrifva. Han säger att i största delen af vårt land är en allmän afdikningsplan obehaftig (följaktligen onyttig), och i den återstående, mindre delen är den overkställbar, innan geologiska undersökningar föregått. — Han ogillar hvad akademien år 1856 föreslagit, men säger strax derpå, att det är både klokast och bäst, att vårt jordbruk alltmera stödjer sig på sina idkares företagsamhet och sjelfverksamhet, medan staten drager försorg om att kunskap och upplysning rikligen må spridas., — Nåväl! Hvad skulle väl staten, genom uppgörandet af en allmän afdikningsplan och hydrografiska kartors upprättande, göra annat, än .sprida kunskap och upplysning), till gagn i stort för alla landets jordbrukare och således för hela fäderneslandet? Hvad annat åsyftade minoriteten i akademien den 10 sistlidne September? Men hr B. sammanblandar oupphörligen planen med dess utförande samt drager till strids mot åsigter. som En byst, och mot företag, som ingen föreslagit. Det har varit mig högst oangenämt att nödgas uppträda mot en man, hvars förtjenster Åsoam IJnrdhrikare och ; fara anden 1