STUCKHOLM den 19 Deo. Det synes som skulle frågan om de unic nella förhållandena antaga en alltmera allvat sam och -svårlöst karakter. En händelse, sor icke är egnad att underlätta en ömsesidigt till fredsställande lösning af förvecklingarne, ö det beslut om ståthållarembetets upphäfvan de som norska Storthinget nyligen med 11 röster emot 2 fattat. Detta beslut måst i nuvarande ögonblick ur tvåfaldig synpunk betraktas såsom en olycka. Europas upp märksamhet är för närvarande mer än vanlig fästad på vårt land, och för att ge kraft oc anseende åt den mening Sverige söker göra gäl lande uti Europas rådslag, är det af vigt at den skandinaviska halfön icke företer fö Europa skådespelet af en genom inbördes fient lighet framkallad splittring och vanmakt. De är äfven beklagligt, att, medan svenska riks dagen, på samma gång den velat undvika hya som kunnat såra och kränka brödrafolket, doci för allvar gripit sig an med att taga i be traktande hvad som kan göras för att un danrödja missförhållanden och tvistefrön, s kommer från Norge underrättelsen om ett Stor thingsbeslut, som, tillika med den diskussion som föregått detsamma, samt de yttranden hvarmed det blifvit beledsagadt inom pressen måste framkalla en högst obehaglig sensation Sverge. Vi betvifla icke, att de, som äro af vogt sinnade mot Norge och som öaska at bågen måtte spännas så mycket som möjligt med tillfredsställelse mottagit denna underrät telse, men hvar och en, som är vän till uni nen och till Norge, bar utan tvifvel erfari densamma med mosatta känslor. Det torde nästan vara öfverflödigt att säga att denna känsla icke framkallas af några syn nerliga sympatier för riksståthållarembet, någor önskan att denna institution för all tid mi orubbad qvarstå. Vi, äfvensom, efter hvad :v tro, hela. det liberala partiet i Sverge. kunna icke ha någonting att anmärka deremot att sysslo och embeten, som äro öfverflödiga och hörs med till statslyxen, indragas i Norge lika så väl som i Sverge. Acke heller tro vi, att de finnes särdeles många svenskar, som betrakts det såsom någon reell förmån, att ett stadgande qvarstår derom att en svesok imua häll DÅ kläda ett sådant embete i Norge, ett stadgande, som verkligen aldrig mera kan tillämpas. Att under sådana omständigheter känna tillfredsställelse öfver en tom och död fras skulle innebära en barnslig fåfänga, liköånde den, för hvilken vi sjelfva understundom be skylla norrmännen. Vi tro sålunda, att från svensk sida vid ordnandet af de unionell: förhållandena icke det allra ringaste motstånd skulle möt för borttagande af denna, vid ingående af uni: onen, af de svenska kommissarierna Sverge förbehållna (visserligen alldeles skenbara, be tydliga och obehöfliga, men dock öfverens komna) förmånn, hvilken är så långt ifrår att utgöra något litet detaljstadgande, hvar: modifikation ingenting väsentligt förändrar Norges Grundlov, att den tvärtom uti teorier kan betraktas såsom en af de karakteristiske hufvudpunkterna i fråga om Norges statsrätt liga ställning. Gerna skulle Sverges regering och folk gått till mötes den billiga norske önskan, att genom undanrödjandet af denn: orineip få Norges likställighet och politiske smnbördighet till. fullo erkänd. Men att, di åga på skarpaste allvar är i Sverge väck ma en revision af de unionella förhållandena å ett så bandgripligt sätt bli erinrad derom mura norrmännet redan undanröjt och ytter nera vilja på egen band undanrödja det, som can kännas för Norge obehagligt och otilltreds: -tällande i de båda staternas inbördes ställ vingar och förhållanden, medan de motsätts ig hvarje medgifvande: åt Sverge, äfven de .betydligaste, och som icke skulle nekas er rämmande vänskaplig stat; att vidare finn: et nu fattade Storthingsbeslutet beledsagad