Aftonbladet – 17 december 1859, sida 2

utom tur eger rum från och med kaptensgraden, samt att yngre, dugliga förmågor, medan de ännu äro i sina bästa år, framdragas. Detta hafva vi flera gånger yttrat. Men det sätt, hvarpå denna princip under sednaie tider emellanåt blifvit tillämpad, måste högligen ogillas. Man har ofta sett, att nycker och personliga sympatier vid tillsättande af högre befälsplatser gälla vida mera än allt annat. Att härigenom ett vidsträckt fält skall öppnas för lyeksökeriet och det underdåniga fjesket, säger sig sjelft. Men det är blott de underlägsna förmågorna som kunna beqväma sig härtill. Ty dena sanna förtjensten föraktar med skäl dylika medel att göra sig gällande. Att armen genom fullföljandet af det nu rådande befordringssättet skall komma att anföras af åtskilliga för de högre platserna mindre Timpliga personer, synes otvifvelaktigt. Och att dess duglighet i hög grad måste lids häraf, behofver ej bevisas. Äfven de mest lojala officerares känslor sättas derigenom på allt för hårda prof. Der lycksökaren har så lätt att komma fram, men deremot den verkiga förtjensten så ringa utsigt att blifva eränd, der födas likgiltighet och håglösbet. Äfven disciplinen måste förslappas. Ty hvad man än må säga om den blinda lydnaden, så ännes ingen verklig disciplin utan förtroende och aktning för förmans högre insigter. Det är naturligt att följderna af dylika miss tag i befordringsväg under fred skola vars mindre kännbara; allt går då af gammal vanc sin jemna gång, äfven om cheferna skulic vara mindre dugliga. Men huru skall du: blifva, om krig inträffar? Huru skall det gå, när tusendes väl och ve, ja kanhända fäderreslandets öde sättes på spel genom oskickliga befälhafvares felsteg? Vi hafva 1 den österrikiska armen ett färskt exempel på följderna af ett sådant befordringssystem som det nu hos oss brukliga. Äfven der gällde börd, celationeroch gunstlipgskap mera än duglighet och förtjenst. Inom den ryktbara adjutantkåren framdrogos hastigt unga män utan motsvarande förmåga till. höga platser, likkom hos oss inon bofkretsen. Äfven der hystes samma oblidkeliga motvilja för den sjelfständighet i åsigterna, som vanligtvis medföljer de verkliga förmågorna; man betänkte ej, att just denn: sjelfständighet är så ytterst nödvändig i krig. der det så ofta gäller att handla på egen hand. Den högre ledningen blef derföre särdeles bristfällig, och för öfrigt väntade man beständigt på ordres, och väntade och väntade — tilldess man blef slagen. Månne äfven svenska armen af samma orsaker en gång skall nödgas upplefva ett Magenta eller ett Solferino? Vi hoppas, att rikets ständer äfven åt de bär berörda vigtiga frågan ej skola underlåta att egna vederbörlig uppmärksamhet. Man vill veta, att konstitutionsutskottet lär vars sinnadt göra anmärkningar med anledning a! åtskilliga under sednare tider skedda befordringsmål. Det här af oss påpekade bör då lemna ett vigtigt bidrag till systemets bedö mande. Föga utsigt finnes visserligen att på denna väg vinna någon rättelse af det öfverklagade förhållandet i ett samhälle, der den ministeriella ansvarigheten är så rent illuserisk som hos 085. Men man bör dock ej försumma att begagna sig af de medel grundlagen lemnar vid handen, för att åtminstone yttra missnöje öfver ett befordringssätt, som allt för uppenbart gäckar samma grundlags tydliga föreskrift: att vid befordringar endåst göra afseende på förtjenst och skicklighet.