Aftonbladet – 17 december 1859, sida 1

(Insändt.) Till professor Carl Johan Fahlorantz, då han fyllde 85 är, den 29 Nov. 1859. Ett år ånyo rullat om sitt klot; Ty tiden hvilar aldrig sina vingar: OM glädje eller sorg den med sig bringar, Den ilar dock sitt säkra: mål emot. Och än en vigtig dag vid minnets flamma Går upp för dig, du gamle, i ditt hem. Hvem skulle väl förglömma det?... O, hvem? Ack, dina vånner äro ju desamma, Och du är alltid lika kär för dem, Om dina år ock blifva nittifem. Har kommer en i sender, som de. pläga.. De råkas här.. de mötas i din dörr... Och alla, alla komma för att säga, Att du för dem är lika kär som förr. Den yttre verlden nu dig fagnar föga; Du glömmer den... du ledsnat vid dess larny Men bilder vexla för ditt iore öga; En verld du eger i din konstnärsbarm. Och minnet talar om förflutna tider; Dess ljusa tempel hyser dig igen. Då känner du bur snillets lager sprider Sin doft, sid glans omkring din hjessa än. Ack! ringa är, för mången, lifvets vinning, När åldern fängslar och när sjukdom tär. Men äran, ryktet, det dock något är ; Och klar är glorian kring en konstnärs tinning. Och du för öfrigt drog den skönsta lott Ur lifvets urna — ty din hulda maka För dig en eagel är, — Hon kan försaka, Hörs aldrig klaga — älskar, vårdar blott. Hon tröttnar ej att stå invid din sida Och på din minsta vink med oro bida; Se det är kärleks djupa hemlighet, Att den af pligtens tyngd.och tvång ej vet. Den vill blott med de kära glädjas, lida. Så le åt dina mintens glada tropp: De sro icke tråkiga och fadda; Nej; i de -högre zoner. hemmastadda, Hvad sköna taflor.ralla de ej opp! Den dig bär känt har älskat dig. Dig ej. — Ej. Sverge glömmer dd ty märk: När allas moder i sin fumn dig 5 gömmer, Ditt minne lefva skall i dina verk. Wilhelmina.