Aftonbladet – 17 december 1859, sida 1

het? Hvad bringar ni? Säg mig allt, o säg mig allt Min kära, älskade dotter! yttrade Jonnez omsider, .denna tår är icke längre förtviflans....n 0, Gud! Den är hoppets.n Carlota gaf till ett glädjeskri och föll tillbaka, öfverväldigad af sina känslor, som slagen af-en ljungeld. Jonnez lutade hennes hufvud mot sitt bröst och lät henne gråta ut, ty för första gången efter den dag, då hon hade mottagit cet tyska brefvet, återfick hon sina tårar. Hennes sorg och misströstan hade hittills icke egt denna balsam, hennes förhoppning hade ej kunnat vara nog stark för att gråta af någon fröjd. Han är återfunneni var Jonnez nästa ord. Och hvar? Hvar, der icke jag kunnat finna honom, för allt hvad jag sökt och sökt och sökt och frågat och spanat och icke gifvit mig ro eller rast? O, Paolo, Paolol Du skall återse honom — snart. Snart Vi skola begge återse honom. Vi skola följas åt, så fort du åter finner dig nog stark dertill ...... Stark, nog stark att återse honom! O, kom, kom! Jag är färdig. Hvarföre dröja vi? Nåväl, vi behöfva en vagn. Jag ringer sssmmmsss ses RNA 2 En evighet derefter, det vill säga femton, tjugo minuter af en snabb timma, låg Carlota vid sin älskades sjuksäng, hållande Paolos febervarma hand i.sin, tryckande med den andra den gamle faderns, i en osäglig känsla af lycka och nästan triumf. När hon efter ett långt, långt ögonblick af stilla betraktande åter reste sig och vände sig om, kastede hon häftigt begge sina armar kring de båda främmande, Sandrina och Lauretta, hvilka, som en vacker dubbelbild af tvenne systrar, lutande hufvudena mot hvarandra, stodo der, stumma vittnen till denna scen, kysste ömt den ena först, så den andra, och slöt sig derefter, sjelf den tredje, till den