Aftonbladet – 17 december 1859, sida 1

vad OS JR de ek ms AS ord från en obekant till en obekant, ett ord af ingen hördt, ett ord i några raska streck på ett stycke papper, ett ord, sammanblandadt med tusende andra i ett litet. jernskrin, men som dock skulle med säkerheten af en dufva, som söker sitt slag, finna sin rätta man och, uträttande stumt sitt förtroliga ärende, spr:da den största öfverraskning och glädje i ett förtvifladt och intet väntande hjerta. NIONDE KAPITLET. När Carlota Lamma några dagar efter sitt besök i San Pietro, med sviket hopp och numera nära nog beredd på att se sitt försök falla utan ringaste resultat, just vände tillbaka till det lilla hotell, der hon tagit in 1 Milano, från en vandring genom hufvudstadens flera särskilta stora militärhospitaler, föll hon nästan. till sin förskräckelse i armarne på den gamle Jonnez, väntande benne vid hennes dörr. Han hade för en halftimma sedan anländt med expresståget från Como och hade sökt henne kring stadens hundra hoteller, då han af hennes sista rapports — ty hon hade för hvarje dag troget rapporterat hem om sina resor hit och dit och sina fruktlösa efterforskningar — väl visste att hon för ögonblicket var i Milano, men ej precist hvarest i denna stad. Andtligen bade han lyckats finna hennes. uppehållsställe, men -henne sjelf tyvärr ej. Signoran hade begifvit sig tidigt ut på morgonen, dock — kunde hon väl väntas tillbaka bvarje ögonblick. Jonnez mottog henne nu, då hon verkligen omsider kom, med en lång, tyst omfamning, och det varade en god stund innan han kunde få ett ord öfver sina läppar. Endast en varm tår trillade ur hang öga ner på Carlotas hand, då de inkommit, och hon förde honom att hvila på hennes anspråkslösa divan. Men, min Gud, hvad betyder detta? Min välgörare, min far, min vän! Ni här? Har nisdå icke fått alla mina bref? Ni bar ätmiustonve fått mitt sista? Icke sannt? -För Guds skull, har ni fått någon ny sorglig viss