Aftonbladet – 17 december 1859, sida 1

lita. Du är då aldrig rädd för en nervfeber?. Ack, min vän, jag har ju i alla fall beslutat att offra mig åt detta kall och jag är ioke rädd för döden..... z Du måste vara stark, dugtigt stark. Jag känner min styrka fördubblad från det ögonblick jag befinner mig vid din sida. Du skall ha heder af mig. Jag har ej nämnt för dig: denne olycklige patient är på sätt och vis min fosterson. Huru? Det vill säga, jag har fått honom som ett heligt depositum af min zuav, vår zuav, hvilken sjelf på sätt och vis är hans far. Hans far? Det vill säga, hans räddare, den man, hvilken ryckt honom undan det öfvergifna tillstånd, hvari han befanns qvarlemnad och glömd bland en hop döda på slagfältet. : Vet du, denne vår zuav är dock ett förunderligt exemplar af en soldat! Hvilket hjerta, bur västan vekt och barnsligt, inom denna hud af en. schakal! Medan slaget påstår, utan tvifvel som de andra ursinnig och vild och väjande intet, efter slaget. som en omvänd hand! Han skulle säkerligen visat en österrikare samma tjenst efter bataljen, i fall han träffat en sådan i samma blottställda läge... Ty äfven denne var honom, som jag tror, i det närmaste alldeles främmande, hvarken bror eller ungdomsvän! Han bade någonstädes träffat samman med honom en gång i förbigående och kände händelsevis igen honom på valplatsen, visste knappast hans namn; dock jo, så mycket visste han dock, ehuru, som det tycktes, alldeles af en slump; han hade sig bekant att han hette Jonnez, Paolo Jonnez, men dermed också punkt. Jonnez?... Jonnez ...... Min Gud, Lauretta! Detta namn skulle väl aldrig vara dig bekant? Hvilken lycka! På detta sätt skulle vi dock kanske till. slut få någon ledning till hans slägt, hans vänner och anhöriga! Sjelf bär han hittills ej yttrat ett ord; sedan han blef bragt från Magenta, men legat i en dvala att bringa oss alla i förtvif